torsdag 27 januari 2011

Medelhavsvinter

En nöjd Halvan visar att han kan använda sin tumme som tändare på en kalenderbild i köket från maj 2010. En stadig låga stiger rakt upp från tumspetsen inför en storögd Helan. De känns som gamla bekanta eller till och med familj. Scenen är från "Laurel y Hardy en el Oeste" från 1937.

På en annan köksvägg sitter två träfiskar. Den ena heter rockcod eller variola albimarginata. Är klipptorsk en fisk även på svenska eller är det en bergsklättringsentusiast? Eller kanske den i klättringsexpeditionen som inte klarade sig upp till toppen? Den andra träfisken heter grunt.

Vi hade gäster från Sverige i helgen, äkta läder på italienska, Vera Pelle. De medförde medelhavsvinter: osannolikt hårda vindar och tunga moln. Vi har inte sett solen sedan i fredags. Nu har vinden avtagit, i stället regnar det.

Normalt räcker det långt att bara se ljuset och det solglittrande havet här. Med gästerna gjorde vi i stället en utflykt som vi skjutit på, till Mijas Pueblo, 20 minuter inåt landet. En pittoresk, vitkalkad by som tagit sin form efter berget. En trevlig liten park bjöd utöver milsvid utsikt trots molnen på exotiska växter och djupa klyftor i berget, där duvorna satt i små skrevor och huttrade.

Där fanns också ett miniatyrmuseum i Mijas, dock inte såna miniatyrer som Cilla håller på med. (På mässan i Madrid sålde vi Cilla-miniatyrer till ett par som driver ett miniatyrmuseum i Spanien, men ingen av oss kommer ihåg var det ligger.) Mijas miniatyrmuseum lär bjuda på saker som en kopia av Da Vincis Nattvarden målad på ett riskorn samt ett förkrympt människohuvud. Det är dock stängt på söndagar, som då vi var där.

Utanför museet satt en inglasad anslagstavla där man bland annat kunde läsa ett tidningsurklipp från 1972 då den riktiga Papillon, Henri Charrière, var på besök. Klippet var från två år efter det att boken Papillon publicerats, ett år innan filmen var klar, och även ett år innan Charrière dog av strupcancer i Madrid.

På söndagar är det också svårt att få tag på churros i Mijas. Det vittnade en vänlig camarero med välansad mustasch om, efter att ha sprungit runt byn i ett tappert försök att leverera vår beställning.

Den hårda vinden har skapat möjligheter för los surfistas, surfarna. Stundtals har här legat ett tiotal våtdräktsklädda kroppar på varsin surfbräda i viken mellan pirerna och väntat på den rätta vågen. När de någon sällsynt gång kommit upp på brädan och lyckats surfa en stund, tar de sig den sista biten in till stranden, springer ut på piren, och hoppar i igen för att ligga där och guppa tålmodigt i väntan på nästa perfekta våg.

Om innesittarvädret fortsätter får man kanske leta upp en videobutik. Jag är lite sugen på "Los surfistas nazis deben morir", då jag aldrig sett en post-apokalyptisk framtidsskildring med onda surfnazister vars framfart hindras av någons farmor.

3 kommentarer:

  1. Rockcod & Grunt, vilket succépar! Fast jag tycker att Rockcod borde dra en låt och vifta på stjärtfenan när man klappar händerna.

    SvaraRadera
  2. Haha, kollade häromkvällen på The Office - David Brent har en sån musikfisk på väggen och ska skämta med en nyanställd, men liksom er varken rör den sig eller låter för batteriet är slut. Kolla efter batterilucka!

    SvaraRadera