24 timmar i Tanger

Sena i starten blev vi, tog 15-bussen från Fuengirola till Algeciras, köpte färjebiljetter och åkte med rederiets buss till Tarifa. Det var beckmörkt när vi steg i land i Tanger, vilket inte är idealiskt när man ska orientera sig fram till en främmande adress. Men stålsätta oss skulle vi göra, inte följa med några jiddrande hustlers. Så när en man direkt när vi kom igenom säkerhetskontrollen frågade om vi skulle ha taxi sa jag att "nej tack vi går".
"Jaha, ni ska till Continental," sa han genast. "Det är byggnaden där borta, med de röda lamporna på taket. Men man måste gå hela vägen ut ur hamnområdet och in i medinan och sen gå i samma riktning tillbaks."
"Hälsa Jimmy," sa han, och när jag undrade från vem gav han sig mitt visitkort. Vi skakade hand.

På vårt hotellrum hängde ett inramat fotokollage med en mängd bilder av en man tillsammans med en massa olika personer, bland andra Francis Ford Coppola. Handskriven text avslöjade att den återkommande mannen var Jimmy.

Ungefär ett dygn blev det i Tanger, inte mer den här gången heller. Man vänjer sig antagligen vid allt tjafs om allt överallt, lär sig förmodligen att hantera alla sköna typer som vill hjälpa till med vad som helst, hela tiden. Med tiden kanske man lär sig att inte höra böneutroparna när de sätter igång vid halv sex på morgonen. Men inte på 24 timmar.

Det doftar gott av kryddor och matlagning från provisoriska kök var som helst på gatan och samtidigt stinker det av sopor, överallt, hela tiden.

Om Fuengirola är som att guppa på luftmadrass i en stilla medelhavsvik så är Tanger som att åka torktumlare. Det är smutsigt och fattigt men med en stark känsla av att här pågår livet. Andra platser känns som sovstäder i jämförelse.

Folk kämpar och sliter för sin överlevnad och alla har inte förmånen att kunna göra det på helt lagliga vägar. Kommer du dit representerar du en möjlig inkomstkälla av ofattbar magnitud: Inte alla klarar av att se en sån bara gå förbi utan att göra ett försök. En liten pojke gled fram vid min sida med utsträckt hand i mörkret, men han liksom bara passade på när vi passerade, försvann lika snabbt när jag skakade på huvudet.

Men det var vi som hustlade först, helt omedvetet. Mannen från växlingskontoret hann ikapp oss efter ett hundratal meter och sa försiktigt "monsieur" och bad oss komma med tillbaks. Det hade förväxlat krona med krona, givit oss 60 dirham för mycket.

Stannar man till eller tittar lite för länge på någonting är det en invit till diverse mer eller mindre förslagna och efterhängsna affärsidkare. På ett ögonblick blir man presenterad en mängd olika förslag av personer som har en imponerande bredd i sin affärsverksamhet.

En man frågade om vi sett medinan, annars kunde han gärna visa oss runt. Jag sa att vi varit där.
"Och i bazaren?" sa han. "Jag kan hjälpa er med era inköp."
Jag visade våra shoppingkassar.
"Jag kanske kan få ta med er till en riktigt bra restaurang?"
"Vi har precis ätit," ljög jag. "Vi är på väg till färjan."
"Har ni biljetter? Jag kan fixa biljetter till färjan."
"Jag kan skjutsa er till båten, jag kör taxi," sa han och nickade mot en vanlig omärkt personbil.
"Nej, det går bra," sa jag. "Tack i alla fall."

Fullkomligt bombarderad av intryck blir man. 24 timmar tar flera dygn att ta in.

Gubbarna som vi köpte tofflor av var jätterara och hjälpsamma på ett hjärtligt mer än girigt sätt. Miriam som vi träffade när vi drack för första "thé a la menthe" var behaglig att prata med, trots vår bristfälliga franska. Hon vill gärna hyra ut en lägenhet, per natt, vecka eller månad, trés chic, två sovrum, salong och terrass. (Jag har hennes telefonnummer om någon är intresserad.)

Härligast var den lilla gamla damen som sålde tygapplikationer och annat smått i ett litet hål i väggen. När Cilla gick in skrek tanten glatt "bye-bye". Som besökare skulle man kunna tro att man inte var välkommen om det inte vore för damens stora leende. Snart visade det sig att "bye-bye" var det enda hon kunde säga på något för oss begripligt språk.

Cilla och hon hade trevligt en bra stund ändå, samtidigt som jag hade en till en början lite hetsig diskussion med en man som kallade mig paranoid. Vi skiljdes med ett leende och ett handslag, trots att jag inte ville köpa hans till synes begagnade t-tröjor.

I Hotel Continental finns en prylaffär där Cilla hittade något litet smått som alltid. Innehavaren gick på om hur mycket han tycker om Sverige och svenskar, om att Palme var en stor man och om att Carl Gustav och Silvia minsann varit där hos honom.
"They are such good people, and Hillary Clinton is a very nice person, Obama is too, but they don't do anything for us. Our king is a very nice man too, we don't have the problems they have in Algeria and Tunisia."

Borta vid disken visade han bilder på kungen och Silvia, och på sig själv tillsammans med John Malkovich, bland många andra.
"Oh, you must be the famous Jimmy?" sa jag, och han log lite klädsamt förläget, skakade hand och sa något om att Lonely Planet skrivit om honom.
"John Malkovich is a very nice man, such a fine actor."
"Jag skulle hälsa från Aziz," sa jag.
"Aziz Saint Laurent?" frågade han, och visitkortet jag hittade i fickan bekräftade namnet.
"Aziz is a very good man, such a nice person."