Havet pågår fortfarande där blicken inte når längre, och det i en 150-graders vinkel. Till höger ligger en småbåtshamn där en skyddande pir sträcker sig ut som en hälsning. Längre bort åt det hållet ligger Marbella.
Långt bort till vänster syns konturerna av ett berg som mjukt dyker ner i havet. Bortanför ligger Torremolinos och vidare längs kusten Málaga.
En fiskebåt puttrar fram på det bara lätt krusiga vattnet. Det är medel, varken mer eller mindre, havet. Men stort nog för landkrabbor som oss.
Den väl tilltagna balkongen på våning två av tio (den med parasollet) avslutas med en kaktussamling som fått växa sig vild, inom givna ramar (räcket). På andra sidan gatan finns något som ser ut som en övergiven kinarestaurang, en mörkgrön byggnad med två pagoder som har ljusa tegeltak. Bakom det ligger ett spökhus: tio övergivna våningar, en del krossade fönster, graffiti på väggarna om än hjälpligt övermålat. Förmodligen stod det för länge utan underhåll, kanske byggt på 70-talet, kanske 80, kanske jämngammalt med vårt, hur gammalt det nu är. Portvakterskan och hennes man vet inte hur gammalt det här huset är, men de vet att de nyare husen håller sämre kvalitet. Vårt hus är lika fult som de flesta längs stranden men när man sitter här på balkongen slipper man se det.
Där nere kör vissa för fort. Folk promenerar, de flesta för motionens skull att döma av klädseln, andra på väg någonstans, till ett arbete, eller en vän. Några arbetar med att städa trottoarerna, andra med att städa stranden. Solen är inte riktigt framme, det är lite kyligt i luften, men ändå omkring 15 grader.
En tjej som serverade oss lunch när vi var här för att kolla lägenheter i torsdags frågade var vi kom ifrån och började genast att prata deckare. Millenium hade hon läst och Camilla Läckberg. Hon undrade hur det egentligen är i Sverige: sitter alla i mörkret och fryser och skriver böcker. Vi bekräftade det och sa att det var därför vi inte fick vara kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar