Loppis? Jag är där!

I går publicerades här på bloggen ett par bilder där undertecknad figurerar som kanske tarvar en förklaring. Det är inget försvar - det finns inget att försvara - utan bara lite bakgrundsinformation, lite perspektiv.

Mitt livs historia: Jag väntar på Cilla, utanför affärer och loppmarknader.

Området runt loppmarknaden i Saint Ouen, Paris, känns som hemma. I Londons Soho kan jag inte bara visa vägen till de bästa pärl- och tygaffärerna utan också de bästa väntpubarna och väntkafeerna i närheten. Loppisen i Barcelona är svårare, där har jag ännu inte hittat något favorituppehållsrum, men är vädret okej funkar det att hänga i ett gathörn. Rose Bowl i Pasadena, Los Angeles, är okej, finns inget annat än park inom gångavstånd, men ändå. New York går oftast bra också, där finns alltid mycket folk att smygglo på, men vintertid är det besvärligare, det är det överallt. Även jag har ett tak för min kaffekonsumtion, och jag slår inte så sällan i det.

Vi har ju varsin mobiltelefon och vi har varandras nummer, men Cilla tror inte att hon hittar. Det har något med det att hon är lillasyster att göra tror hon, van att bara hänga med, har aldrig behövt orientera sig. (Men det stämmer inte helt - jag kan inte räkna alla loppissöndagar på Hötorget som jag har försökt fördriva väntetid, oftast innan kafeerna öppnar, endast McDonalds är vaken.)

Så jag väntar.

Jag drar en repa på den aktuella loppisen i Fuengirola. VHS-kassetter, begagnade vinterkappor till halva priset. En snubbe säljer skidoveraller för otroliga en euro styck, hojtar nåt om att de passar lika bra i Sierra Nevada som i Andorra eller till och med Himalaya. Det var inte bara jag som kunde motstå.

Det händer att jag kommer på något som jag tycker att jag behöver och det händer att jag då ger mig ut för att investera i detta något. Cilla gör tvärtom: hon ger sig ut och köper grejer och så försöker hon i efterhand komma på varför. Vi är olika, det är inget konstigt med det.

Jag messade Cilla, skrev att jag sätter mig på serveringen med de vita stolarna. Hon svarade "snart klar".

Jag beställde en kaffe och en flaska vatten, tog fram min kompletta Joseph Conrad. Bokmärket hade åkt ur men det går ändå, bläddrar förbi "Typhoon" som jag läst, likaså "An anarchist" och "The brute". Ska börja på "The black mate".

Inte ett moln på himlen. Tre norska pensionärer som bälgar i sig sangria vid bordet intill ska inte behöva störa. Plötsligt brakar ett litet helvete lös.

Bakom min rygg sätter en indianorkester igång. Jag har inget emot indianer. Panflöjt har jag lite svårt för, men det brukar vara hanterbart. Men elförstärkta panflöjter, tamburiner och trummor, där förstärkarna dessutom sprakar och smäller, det blir för mycket.

Ringer Cilla, det här går inte.

"Snart klar," säger hon. "Vänta vid den andra ingången."
"Vilken andra?" börjar jag, och blir avbruten innan jag hinner fram till "det finns ju tre".
"Den där indianerna inte är förstås," säger Cilla; "Jag är tio meter därifrån," och så la hon på.

Kanske sa hon tio minuter, det borde inte spela någon roll - tio meter på tio minuter är en hyfsat hög loppishastighet.

Eftersom den andra ingången av min väglederska definierades som den där inga indianer finns gick jag naturligtvis till entréen på andra sidan. Indianerna stod ju mellan portalen längst österut och den i mitten.

Väntar. Funderar på sangria-spåret. Går en sväng. Väntar.

Cilla ringer men det är svårt att höra vad hon säger, låter som om hon är omringad av indianer.

Jag ropar: "Vi ses hemma i stället, jag går nu". (Vi har bott i samma lägenhet i snart två månader, det är en liten stad, inte svårt att hitta, bergen åt ena hållet, havet åt det andra, vi bor på strandpromenaden och går där minst två gånger om dagen.) Lyckades urskilja en protest, nåt om indianerna. Kanske behöver hon min hjälp.

Så jag går dit, letar, väntar.

Noterar i ögonvrån en av de där jobbiga paparazzin som jag lärt mig att ignorera, men den här ger sig inte, står plötsligt framför mig. Det visar sig vara min fru.