På söndagarna är strandpromenaden full av cyklande, rullskridskoåkande, men framför allt promenerande spanjorer. De går ofta i bredd tre och tre eller fler ändå. En dam i ett sällskap som vi gick om började plötsligt att sjunga och höll på åtminstone så länge vi kunde höra henne.
Vi äter en sen lunch på Punjabi. Pappan i en brittisk familj med två små söner bredvid oss talar med kyparen på nåt indiskt språk. Bakom oss sitter ett äldre brittiskt par och samtalar med ett tyskt par. Det visar sig att de bor på samma hotell, på tredje respektive sjätte våningen.
Ett större bord är reserverat för ett sällskap som när de efter hand ramlar in samtalar på engelska och spanska om vartannat bland annat om Suez-kanalens betydelse.
Samtidigt som Cilla intervjuar kyparen om den där starka gröna såsens ingredienser ringer mamma från Vällingby. Världen krymper som en vindruva som torkar till ett russin i solen fast mycket snabbare.
Vi hade Mia, Bibbi och Nette på besök i några dagar. Det var mycket roligt att i skymningsljuset på balkongen prata om döden.
Man ska inte prata om döden ute på en spansk balkong. Det är att utmana ödet lite väl mycket.
SvaraRaderaHombre! Nu är den balkongen jinxad för alltid, vågar aldrig gå ut där igen.. ;-)
SvaraRaderaSorry, men det kanske ändå är dags att dra vidare...
SvaraRadera