Vi hittade till slut en väg att gå upp till tjuren som står på Torreblancas högsta höjd och blickar ut mot havet, en av de tjurar som en gång var Osbornes men som nu tillhör spanska staten.
Vi drack irländskt kaffe på trottoarserveringen där en Bogart-figur i naturlig storlek eller kanske något större står. Trenchcoat och hatt som i Casablanca men högerhanden har han blivit av med.
Lite tidigare, innan solen gått vidare från Fuengirola, kryssade vi mellan kokosoljemarinerade kroppar i sanden på stranden, och fortsatte vidare ut i havet. Kallt till en början som alltid, men snart nog riktigt skönt.
Vi har sagt hej då och hasta la vista. Mañana åker vi med portvakterskans Hector till Málaga flygplats där vi hämtar en hyrbil. Hectors senaste jobb var som taxichaffis i Marbella, men det jobbet försvann när "la crisis" kom. Vi hade tänkt ta pendeltåget men han såg så besviken ut att vi ändrade oss. En första natt är bokad i naturparken Cabo de Gata, bortanför Almería.
Det är långhelg i Andalusien; i morgon 28 februari är det Día de Andalucía. Det datumet år 1980 förklarades Andalusien vara en autonom region, vilket kan vara värt att fira.
Vinden för med sig ljudet av en trumpet, men varifrån? Ska det vara "besame mucho"?
En buss stannade i förmiddags nedanför vår balkong och ut vällde ett fyrtiotal helgfirare, som om befolkningen i nån liten bergsby gått samman för att ordna sig en dag vid havet. Ungefär varannan bar på fiskeutrustning och övriga på kylboxar och picknick-korgar.
På eftermiddagen blåste sommarvädret bort. Nu hukar bergsbybefolkningen i lä bakom ett förråd på stranden i väntan på bussen som ska ta dem hem.
Vi har fortfarande inte sett någon fånga en enda fisk från piren.
söndag 27 februari 2011
lördag 26 februari 2011
fredag 25 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Balkongbilder bland annat
 |
| Cilla sorterar strandfynd, båthamnen i bakgrunden |
 |
| Nordost, snöiga Sierra Nevada-toppar i kulissen |
 |
| Solen går upp bakom palmkronan till vänster |
 |
| Tennisklubben Club Doña Sofias skylt och mur |
 |
| Fuengirolas moské ligger bakom tennisklubben |
måndag 21 februari 2011
söndag 20 februari 2011
Scener från en balkong
I går morse satt det en snubbe och drack öl i havet, på en ö som inte brukar vara där. Det är långgrunt omkring piren och extra så den här morgonen uppenbarligen. Efter en stund fick han sällskap av en kompis. De verkade ha trevligt en stund, det fanns öl så det räckte, men sen satte Robinson-tendenserna igång och de började att slåss, lite på skoj.
Skönt ställe att avsluta en lång festnatt på. En märklig syn var det hur som helst.
När vi kom tillbaks några timmar senare var både ön och dess antagonister borta.
Däremot låg då en tvåmastad segelbåt för ankar utanför piren; svenskflaggad och med en text som säger "sailing for jesus" längs ena sidan. Vore kul om det stod "anchored for the devil" på den andra.
Den båten ligger fortfarande kvar. Vi har inte sett några tecken på liv därifrån. Kanske har de "gone fishing for zeus" istället.
Ankringen i aktern har släppt så nu ligger de "på svaj för satan".
Skönt ställe att avsluta en lång festnatt på. En märklig syn var det hur som helst.
När vi kom tillbaks några timmar senare var både ön och dess antagonister borta.
Däremot låg då en tvåmastad segelbåt för ankar utanför piren; svenskflaggad och med en text som säger "sailing for jesus" längs ena sidan. Vore kul om det stod "anchored for the devil" på den andra.
Den båten ligger fortfarande kvar. Vi har inte sett några tecken på liv därifrån. Kanske har de "gone fishing for zeus" istället.
Ankringen i aktern har släppt så nu ligger de "på svaj för satan".
söndag 13 februari 2011
Döden på balkongen
På söndagarna är strandpromenaden full av cyklande, rullskridskoåkande, men framför allt promenerande spanjorer. De går ofta i bredd tre och tre eller fler ändå. En dam i ett sällskap som vi gick om började plötsligt att sjunga och höll på åtminstone så länge vi kunde höra henne.
Vi äter en sen lunch på Punjabi. Pappan i en brittisk familj med två små söner bredvid oss talar med kyparen på nåt indiskt språk. Bakom oss sitter ett äldre brittiskt par och samtalar med ett tyskt par. Det visar sig att de bor på samma hotell, på tredje respektive sjätte våningen.
Ett större bord är reserverat för ett sällskap som när de efter hand ramlar in samtalar på engelska och spanska om vartannat bland annat om Suez-kanalens betydelse.
Samtidigt som Cilla intervjuar kyparen om den där starka gröna såsens ingredienser ringer mamma från Vällingby. Världen krymper som en vindruva som torkar till ett russin i solen fast mycket snabbare.
Vi hade Mia, Bibbi och Nette på besök i några dagar. Det var mycket roligt att i skymningsljuset på balkongen prata om döden.
Vi äter en sen lunch på Punjabi. Pappan i en brittisk familj med två små söner bredvid oss talar med kyparen på nåt indiskt språk. Bakom oss sitter ett äldre brittiskt par och samtalar med ett tyskt par. Det visar sig att de bor på samma hotell, på tredje respektive sjätte våningen.
Ett större bord är reserverat för ett sällskap som när de efter hand ramlar in samtalar på engelska och spanska om vartannat bland annat om Suez-kanalens betydelse.
Samtidigt som Cilla intervjuar kyparen om den där starka gröna såsens ingredienser ringer mamma från Vällingby. Världen krymper som en vindruva som torkar till ett russin i solen fast mycket snabbare.
Vi hade Mia, Bibbi och Nette på besök i några dagar. Det var mycket roligt att i skymningsljuset på balkongen prata om döden.
lördag 12 februari 2011
kram alla goa stalkers!fredag 11 februari 2011
måndag 7 februari 2011
söndag 6 februari 2011
Loppis? Jag är där!
I går publicerades här på bloggen ett par bilder där undertecknad figurerar som kanske tarvar en förklaring. Det är inget försvar - det finns inget att försvara - utan bara lite bakgrundsinformation, lite perspektiv.
Mitt livs historia: Jag väntar på Cilla, utanför affärer och loppmarknader.
Området runt loppmarknaden i Saint Ouen, Paris, känns som hemma. I Londons Soho kan jag inte bara visa vägen till de bästa pärl- och tygaffärerna utan också de bästa väntpubarna och väntkafeerna i närheten. Loppisen i Barcelona är svårare, där har jag ännu inte hittat något favorituppehållsrum, men är vädret okej funkar det att hänga i ett gathörn. Rose Bowl i Pasadena, Los Angeles, är okej, finns inget annat än park inom gångavstånd, men ändå. New York går oftast bra också, där finns alltid mycket folk att smygglo på, men vintertid är det besvärligare, det är det överallt. Även jag har ett tak för min kaffekonsumtion, och jag slår inte så sällan i det.
Vi har ju varsin mobiltelefon och vi har varandras nummer, men Cilla tror inte att hon hittar. Det har något med det att hon är lillasyster att göra tror hon, van att bara hänga med, har aldrig behövt orientera sig. (Men det stämmer inte helt - jag kan inte räkna alla loppissöndagar på Hötorget som jag har försökt fördriva väntetid, oftast innan kafeerna öppnar, endast McDonalds är vaken.)
Så jag väntar.
Jag drar en repa på den aktuella loppisen i Fuengirola. VHS-kassetter, begagnade vinterkappor till halva priset. En snubbe säljer skidoveraller för otroliga en euro styck, hojtar nåt om att de passar lika bra i Sierra Nevada som i Andorra eller till och med Himalaya. Det var inte bara jag som kunde motstå.
Det händer att jag kommer på något som jag tycker att jag behöver och det händer att jag då ger mig ut för att investera i detta något. Cilla gör tvärtom: hon ger sig ut och köper grejer och så försöker hon i efterhand komma på varför. Vi är olika, det är inget konstigt med det.
Jag messade Cilla, skrev att jag sätter mig på serveringen med de vita stolarna. Hon svarade "snart klar".
Jag beställde en kaffe och en flaska vatten, tog fram min kompletta Joseph Conrad. Bokmärket hade åkt ur men det går ändå, bläddrar förbi "Typhoon" som jag läst, likaså "An anarchist" och "The brute". Ska börja på "The black mate".
Inte ett moln på himlen. Tre norska pensionärer som bälgar i sig sangria vid bordet intill ska inte behöva störa. Plötsligt brakar ett litet helvete lös.
Bakom min rygg sätter en indianorkester igång. Jag har inget emot indianer. Panflöjt har jag lite svårt för, men det brukar vara hanterbart. Men elförstärkta panflöjter, tamburiner och trummor, där förstärkarna dessutom sprakar och smäller, det blir för mycket.
Ringer Cilla, det här går inte.
"Snart klar," säger hon. "Vänta vid den andra ingången."
"Vilken andra?" börjar jag, och blir avbruten innan jag hinner fram till "det finns ju tre".
"Den där indianerna inte är förstås," säger Cilla; "Jag är tio meter därifrån," och så la hon på.
Kanske sa hon tio minuter, det borde inte spela någon roll - tio meter på tio minuter är en hyfsat hög loppishastighet.
Eftersom den andra ingången av min väglederska definierades som den där inga indianer finns gick jag naturligtvis till entréen på andra sidan. Indianerna stod ju mellan portalen längst österut och den i mitten.
Väntar. Funderar på sangria-spåret. Går en sväng. Väntar.
Cilla ringer men det är svårt att höra vad hon säger, låter som om hon är omringad av indianer.
Jag ropar: "Vi ses hemma i stället, jag går nu". (Vi har bott i samma lägenhet i snart två månader, det är en liten stad, inte svårt att hitta, bergen åt ena hållet, havet åt det andra, vi bor på strandpromenaden och går där minst två gånger om dagen.) Lyckades urskilja en protest, nåt om indianerna. Kanske behöver hon min hjälp.
Så jag går dit, letar, väntar.
Noterar i ögonvrån en av de där jobbiga paparazzin som jag lärt mig att ignorera, men den här ger sig inte, står plötsligt framför mig. Det visar sig vara min fru.
Mitt livs historia: Jag väntar på Cilla, utanför affärer och loppmarknader.
Området runt loppmarknaden i Saint Ouen, Paris, känns som hemma. I Londons Soho kan jag inte bara visa vägen till de bästa pärl- och tygaffärerna utan också de bästa väntpubarna och väntkafeerna i närheten. Loppisen i Barcelona är svårare, där har jag ännu inte hittat något favorituppehållsrum, men är vädret okej funkar det att hänga i ett gathörn. Rose Bowl i Pasadena, Los Angeles, är okej, finns inget annat än park inom gångavstånd, men ändå. New York går oftast bra också, där finns alltid mycket folk att smygglo på, men vintertid är det besvärligare, det är det överallt. Även jag har ett tak för min kaffekonsumtion, och jag slår inte så sällan i det.
Vi har ju varsin mobiltelefon och vi har varandras nummer, men Cilla tror inte att hon hittar. Det har något med det att hon är lillasyster att göra tror hon, van att bara hänga med, har aldrig behövt orientera sig. (Men det stämmer inte helt - jag kan inte räkna alla loppissöndagar på Hötorget som jag har försökt fördriva väntetid, oftast innan kafeerna öppnar, endast McDonalds är vaken.)
Så jag väntar.
Jag drar en repa på den aktuella loppisen i Fuengirola. VHS-kassetter, begagnade vinterkappor till halva priset. En snubbe säljer skidoveraller för otroliga en euro styck, hojtar nåt om att de passar lika bra i Sierra Nevada som i Andorra eller till och med Himalaya. Det var inte bara jag som kunde motstå.
Det händer att jag kommer på något som jag tycker att jag behöver och det händer att jag då ger mig ut för att investera i detta något. Cilla gör tvärtom: hon ger sig ut och köper grejer och så försöker hon i efterhand komma på varför. Vi är olika, det är inget konstigt med det.
Jag messade Cilla, skrev att jag sätter mig på serveringen med de vita stolarna. Hon svarade "snart klar".
Jag beställde en kaffe och en flaska vatten, tog fram min kompletta Joseph Conrad. Bokmärket hade åkt ur men det går ändå, bläddrar förbi "Typhoon" som jag läst, likaså "An anarchist" och "The brute". Ska börja på "The black mate".
Inte ett moln på himlen. Tre norska pensionärer som bälgar i sig sangria vid bordet intill ska inte behöva störa. Plötsligt brakar ett litet helvete lös.
Bakom min rygg sätter en indianorkester igång. Jag har inget emot indianer. Panflöjt har jag lite svårt för, men det brukar vara hanterbart. Men elförstärkta panflöjter, tamburiner och trummor, där förstärkarna dessutom sprakar och smäller, det blir för mycket.
Ringer Cilla, det här går inte.
"Snart klar," säger hon. "Vänta vid den andra ingången."
"Vilken andra?" börjar jag, och blir avbruten innan jag hinner fram till "det finns ju tre".
"Den där indianerna inte är förstås," säger Cilla; "Jag är tio meter därifrån," och så la hon på.
Kanske sa hon tio minuter, det borde inte spela någon roll - tio meter på tio minuter är en hyfsat hög loppishastighet.
Eftersom den andra ingången av min väglederska definierades som den där inga indianer finns gick jag naturligtvis till entréen på andra sidan. Indianerna stod ju mellan portalen längst österut och den i mitten.
Väntar. Funderar på sangria-spåret. Går en sväng. Väntar.
Cilla ringer men det är svårt att höra vad hon säger, låter som om hon är omringad av indianer.
Jag ropar: "Vi ses hemma i stället, jag går nu". (Vi har bott i samma lägenhet i snart två månader, det är en liten stad, inte svårt att hitta, bergen åt ena hållet, havet åt det andra, vi bor på strandpromenaden och går där minst två gånger om dagen.) Lyckades urskilja en protest, nåt om indianerna. Kanske behöver hon min hjälp.
Så jag går dit, letar, väntar.
Noterar i ögonvrån en av de där jobbiga paparazzin som jag lärt mig att ignorera, men den här ger sig inte, står plötsligt framför mig. Det visar sig vara min fru.
lördag 5 februari 2011
Loppis i stan!
Jag har hittat:
ett trasigt armband, ett trasigt halsband, glasrör,
silkesscarfes från 30-talet,
minifigurer i tenn, kristallpärlor...
silkesscarfes från 30-talet,
minifigurer i tenn, kristallpärlor...
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Why do you say película for film in Spanish?
För första gången var vi häromkvällen över på andra sidan järnvägen efter mörkrets inbrott. Trodde att det skulle vara lite mer spanskt där, inte fullt så präglat av stranden och tillfälliga besökare. Hade spanat in ett ställe som skyltade med att de skulle visa min match, bestämde oss för att prova.
Tog en liten omväg dit, gick in ett kvarter bakom huvudgatan, svängde runt ett hörn, och gick plötsligt in i en finskspråkig ljudvägg med hög promillehalt. De var rullstolsbundna. Inte allihop, men påfallande många. Vi hittade ett spår förbi den serveringen och fortsatte.
Stället vi siktat in oss på var bra för fotboll, stor skärm, bra med utrymme. Vi satte oss vid ett litet bord i fönstret, bredvid pianot, som på en liten scen. Det kliade i fingrarna på Cilla.
Frågade efter oliver, fanns inte, fick chips.
Strax rullade en rullstollsfinne in, klättrade upp på en barstol, gjorde nån märklig gest åt vårt håll som vi ignorerade och fick in en grogg. Lite senare fick han bråttom ut, lämnade spår efter sig på trottoaren. Kanske paella lite tidigare på kvällen.
En annan rullstollsfinne rullade in, parkerade bredvid en spanjor i 20-årsåldern, började konversera på engelska.
"I speak Finnish, Swedish, German and English, but Spanish - not much."
Från där vi satt gick det inte att höra om den unga spanjoren hade något att tillägga. Finnen fortsatte.
"Why do you say película for film in Spanish?"
Rullstolsfinnen väntade tålmodigt på ett svar.
"Película means film in Spanish," sa spanjoren.
"Yes I know, but why?" kontrade finnen.
Om de kom längre så undslapp det oss.
Andra sidan järnvägen: lite ruffare, fler rullstolar, spyor på trottoaren. Mitt lag torskade.
Tog en liten omväg dit, gick in ett kvarter bakom huvudgatan, svängde runt ett hörn, och gick plötsligt in i en finskspråkig ljudvägg med hög promillehalt. De var rullstolsbundna. Inte allihop, men påfallande många. Vi hittade ett spår förbi den serveringen och fortsatte.
Stället vi siktat in oss på var bra för fotboll, stor skärm, bra med utrymme. Vi satte oss vid ett litet bord i fönstret, bredvid pianot, som på en liten scen. Det kliade i fingrarna på Cilla.
Frågade efter oliver, fanns inte, fick chips.
Strax rullade en rullstollsfinne in, klättrade upp på en barstol, gjorde nån märklig gest åt vårt håll som vi ignorerade och fick in en grogg. Lite senare fick han bråttom ut, lämnade spår efter sig på trottoaren. Kanske paella lite tidigare på kvällen.
En annan rullstollsfinne rullade in, parkerade bredvid en spanjor i 20-årsåldern, började konversera på engelska.
"I speak Finnish, Swedish, German and English, but Spanish - not much."
Från där vi satt gick det inte att höra om den unga spanjoren hade något att tillägga. Finnen fortsatte.
"Why do you say película for film in Spanish?"
Rullstolsfinnen väntade tålmodigt på ett svar.
"Película means film in Spanish," sa spanjoren.
"Yes I know, but why?" kontrade finnen.
Om de kom längre så undslapp det oss.
Andra sidan järnvägen: lite ruffare, fler rullstolar, spyor på trottoaren. Mitt lag torskade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)