Det finns en dagligvaruaffär på Carrer Avinyo, inte långt från där vi nu bor i ett par veckor, som är någon storlek större än de små jouraffärerna där man inte kan mer än nödhandla.
Populär är den, det är inte helt lätt att kryssa sig fram bland sina medkonsumenter i de smala gångarna. Är man två och vill konferera över ett eventuellt inköp får man acceptera att göra det lite grann på distans, från ena änden av gången till den andra.
En kvinna ur personalen i vit rock och mössa kom ut från de bakre rummen med famnen full av varma bröd.
"Färskt bröd, två för en euro," ropade hon och hastade omkring i gångarna som en vit mus i en labyrint.
Hon stannade till framför mig med ett leende, förstod att jag var utlänning (jag förstår inte vad det är som gör att det är så uppenbart?) och sa på lite lätt stapplande engelska "two for one euro".
Min spanska går fortfarande på kryckor men jag lyckades ändå få fram frågan hur mycket bara ett bröd då kostade, och hon svarade 59 cent, också på spanska. Så jag tackade och tog ett bröd, och letade sen upp Cilla vid grönsakerna.
Efter en stund kom brödkvinnan. Leendet var nu ännu större och med bestämda steg kom hon fram till mig och sa stolt på engelska "fiftynine". Hon vände sig halvt bort mot en manlig kollega som kikade fram bakom en hylla lite längre bort, han nickade godkännande och med belåten min försvann hon för att återuppta brödkrängandet.
fint.
SvaraRadera