Det är så typiskt att när jag själv är ute för att kolla på 22 vältränade killar i kortbyxor passar Cilla på att bjuda upp en mastig kackerlacka på rummet. Hon sa att den var stor som en liten hund, vilket genast fick mig att undra om det hela inte var ett missförstånd: Francisco och Mirela som äger lägenheten vi hyr verkar vara trevliga, rejäla människor, det vill säga hundmänniskor, och Francisco svarade aldrig riktigt på vad de nu har i det där bristfälligt förslutna rummet som han tidigare använde för fotoframkallning. Det är kanske där de förvarar de små hundarna. Kanske tog en av dem chansen att smita ut för att sträcka på sina små ben igår när han förstod att Cilla hade lägenheten för sig själv, eller att hon trodde att hon hade den för sig själv. Undrar hur många de är därinne? Undrar om de kan tänka sig att komma ut och hälsa nån gång även när jag är hemma? Kan man fresta med en kopp kaffe?
Cilla hade inte sinnesnärvaro att fotodokumentera vårt nya husdjur. Hon fann det bäst att meddela omvärlden via en krigsrubrik här på bloggen, en rubrik som uppmärksamma läsare har noterat inte riktigt lirade med de bilder som följde.
Jag tycker om djur, de är så... härliga ( i brist på bättre). Precis som barn. Vi lunchade med Synnöve från Norge och Roni från Israel i dag, vilken god getostsallad sen då. M'encanta.
Jag pluggade spanska tio lektioner på Cervantesinstitutet förra våren och kan knappt beställa påfyllning på mitt kontantkortsinternetabonnemang. Pengarna tillbaka?
Kryssningsfartygen nere i hamnen blåser hej-då som värsta undervattenselefanterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar