Cilla och potatisplockarn Pära: april 2011

onsdag 27 april 2011

måndag 25 april 2011

söndag 24 april 2011

onsdag 20 april 2011

Äventyraren och överlevnadskonstnären K-A Querlacqua har oväntat gått ur tiden, alldeles för tidigt.

K-A Querlacqua var inte en sån som tycker om att stå i centrum men gjorde ändå alltid stort intryck på de människor han träffade. Många av dem som hade nöjet att möta K-A i livet vittnade om hur han trots sin fallenhet för att stryka längs väggarna ändå blev den som folk talade om länge efteråt.

Inte ens hans närmaste vet hur han själv egentligen såg på sitt ursprung, på alla de omständigheter som gjort honom till den han var. Men flera av hans vänner vittnar om hur han fick lida för andras fördomar. Ofta hade folk omkring honom sin uppfattning klar redan innan de verkligen träffats. K-A började alla möten på minus.

Trots att han alltid tvingades kämpa i motvind klarade sig K-A riktigt bra. Sina sista dagar tillbringade han i en vacker våning fem trappor upp centralt i Barcelona; riktigt hur han hamnat där visste ingen. Hur stolta hade hans föräldrar inte varit om de fått förmånen att uppleva hur långt han klättrat?

Själv träffade jag K-A Querlacqua först under hans sista skälvande stund i livet. Det var i köket i hans hem, och jag träffade honom hårt. En del av honom kommer jag för alltid att bära med mig under sulan på min sko.

Vila i frid K-A. Kampen är över, för den här gången.

tisdag 19 april 2011

Viljan att lära

Det finns en dagligvaruaffär på Carrer Avinyo, inte långt från där vi nu bor i ett par veckor, som är någon storlek större än de små jouraffärerna där man inte kan mer än nödhandla.

Populär är den, det är inte helt lätt att kryssa sig fram bland sina medkonsumenter i de smala gångarna. Är man två och vill konferera över ett eventuellt inköp får man acceptera att göra det lite grann på distans, från ena änden av gången till den andra.

En kvinna ur personalen i vit rock och mössa kom ut från de bakre rummen med famnen full av varma bröd.
"Färskt bröd, två för en euro," ropade hon och hastade omkring i gångarna som en vit mus i en labyrint.
Hon stannade till framför mig med ett leende, förstod att jag var utlänning (jag förstår inte vad det är som gör att det är så uppenbart?) och sa på lite lätt stapplande engelska "two for one euro".

Min spanska går fortfarande på kryckor men jag lyckades ändå få fram frågan hur mycket bara ett bröd då kostade, och hon svarade 59 cent, också på spanska. Så jag tackade och tog ett bröd, och letade sen upp Cilla vid grönsakerna.

Efter en stund kom brödkvinnan. Leendet var nu ännu större och med bestämda steg kom hon fram till mig och sa stolt på engelska "fiftynine". Hon vände sig halvt bort mot en manlig kollega som kikade fram bakom en hylla lite längre bort, han nickade godkännande och med belåten min försvann hon för att återuppta brödkrängandet.

måndag 18 april 2011

Du skall icke idka slöseri med krigsrubriker

Det är så typiskt att när jag själv är ute för att kolla på 22 vältränade killar i kortbyxor passar Cilla på att bjuda upp en mastig kackerlacka på rummet. Hon sa att den var stor som en liten hund, vilket genast fick mig att undra om det hela inte var ett missförstånd: Francisco och Mirela som äger lägenheten vi hyr verkar vara trevliga, rejäla människor, det vill säga hundmänniskor, och Francisco svarade aldrig riktigt på vad de nu har i det där bristfälligt förslutna rummet som han tidigare använde för fotoframkallning. Det är kanske där de förvarar de små hundarna. Kanske tog en av dem chansen att smita ut för att sträcka på sina små ben igår när han förstod att Cilla hade lägenheten för sig själv, eller att hon trodde att hon hade den för sig själv. Undrar hur många de är därinne? Undrar om de kan tänka sig att komma ut och hälsa nån gång även när jag är hemma? Kan man fresta med en kopp kaffe?

Cilla hade inte sinnesnärvaro att fotodokumentera vårt nya husdjur. Hon fann det bäst att meddela omvärlden via en krigsrubrik här på bloggen, en rubrik som uppmärksamma läsare har noterat inte riktigt lirade med de bilder som följde.

Jag tycker om djur, de är så... härliga ( i brist på bättre). Precis som barn. Vi lunchade med Synnöve från Norge och Roni från Israel i dag, vilken god getostsallad sen då. M'encanta.

Jag pluggade spanska tio lektioner på Cervantesinstitutet förra våren och kan knappt beställa påfyllning på mitt kontantkortsinternetabonnemang. Pengarna tillbaka?

Kryssningsfartygen nere i hamnen blåser hej-då som värsta undervattenselefanterna.