torsdag 7 juli 2011

Allt hänger ihop utom tiden som drar ifrån

Det var länge sen jag vet, men det är så den är tiden, den går, och ibland går den ifrån en.

Det är nog tio år sen, det kan man alltid dra till med: det här var för säkert tio år sen. Jag åkte till Bordeaux för att hälsa på John och Laurence, fast att det blev just då när det nu var berodde på att Pinback skulle spela på en klubb i stan och dessutom hade FC Girondins de Bordeaux hemmamatch samma helg, mot Sochaux om jag inte minns fel. Vi åt en fantastisk anka, drack gott vin, i som jag kommer ihåg det lite av ett industriområde i nära hamnen. De har gjort om där nu, hamnen är mer representativ, nån ny fontändamm eller vad det nu är. Sen körde John oss till den där klubben -- ett enkelt ställe, vi var inte många där, tror inte ens att där fanns en bar.

Pinback hade släppt sin debutskiva samma år eller möjligtvis året innan: laddad, stämningsfylld, skönt gitarrplock, basplock också för den delen. Först var det ett förband, sen var det ett förband till. Det andra förbandet var Herman Düne (de har droppat ¨ sedan dess) som vi aldrig hade hört. John kanske hade förresten, han hade läst om dem i alla fall, det sas att de var från Sverige. Tror att John pratade med nån av dem efter det att de spelat; om jag kommer ihåg rätt var personen inte helt bekväm med att prata svenska, utan föredrog franska.

Pinback håller på fortfarande, men det var länge sen de gjorde något intressant. Herman Dune blir däremot bara skönare och skönare. Men det kan bero på att man blir äldre och äldre. För de är liksom lite mossiga, eller de kanske inte är det, men musiken är, och jag håller på att bli, mer och mer för varje dag. Inget konstigt med det.

Hur som helst. Jag var på facebook nyss och i högerkanten dök det upp en annons för en bar i Born här i Barcelona som heter Alsur cafe. Jag klickade mig vidare till deras sajt för att se exakt var stället ligger. På hemsidan länkar de in uppdateringar från Alsurcafebcn:s twitterkonto, och högst upp när jag kommer dit citeras Herman Dune: "Mis raíces levantan las cejas de los demás, pero no las mías. Tengo pasaporte sueco y francés, adoro EE.UU., donde he vivido; ahora resido en Francia. Para mí, no es complicado...". (Skitfritt översatt: "Mina rötter får många att höja på ögonbrynen men inte mina. Jag har svenskt och franskt pass, jag älskar USA där jag bodde förr, nu bor jag i Frankrike. För mig är det inte komplicerat.")

Då fortsätter man ju till Go-Mag:s hemsida och blir påmind om att det är ju den där helt okeja gratismusiktidningen som man lovat sig själv att man ska hålla koll på och får där en intervju med David-Ivar Herman Dune. Man fortsätter till Herman Dunes hemsida, ser några fina musikvideofilmer, hör några bra låtar, och tänker att man kanske ska ta sig till Benicassim ändå.

Vi övernattade i Benicassim på väg till en miniatyrmässa i Alicante för sex-sju år sen, åt tapas på ett skönt ställe, bodde på ett trevligt och förhållandevis billigt hotell, gick en skön kvällspromenad i skymningen. Det är en stor festival där i mitten av juli, FIB, Herman Dune är ett av banden som spelar i år.

Och så kom jag att tänka på den där städaren i London 1984. Han skrev ett förtäckt hot på latin på vår badrumsspegel. Vi var fem killar i ett rum som var mer som en lokal, inga fönster, jag minns inga möbler utöver varsin säng. Det var Köping-Thord, Vaken-Lasse, Kajal-Nicke, John-John, och Lilla-Jag.

Kommer inte ihåg hur vi fick reda på vad det latinska citatet betydde, jag kommer ihåg att vi blandade in Lasses syrra, men hur gick det till? På den tiden använde vi varken internet eller mobiltelefoner. Gick vi till en telefonkiosk för att ringa hem till Elisabeth och fråga vad det där "Ave miles" och så vidare betydde?

Städaren tyckte tydligen att vi skräpade ner för mycket. Det måste ha varit någon av oss som träffade honom, pratade med honom. Hur vet jag annars att det var en han? Han var inte så hotfull, tyckte bara att vi skräpade ner för mycket. "Två sopsäckar, varje dag, bara från ert rum!"

Vi träffade Håkan Furuskär också, han jobbade i samma kvarter, som städare, på ett annat hotell. Egentligen var han nog där för att hitta ett band att spela med, fast det sa han aldrig själv. Skön gitarrist, och likt-som-ett-bär med Clash-basisten Paul Simonon. Honom, Håkan, träffade jag senast på Karlberg när AIK tränade, nån gång för ett par år sen, han hade en fin kamera, Håkan, nu alltså. Men jag tror inte att han kan latin. Paul Simonon har jag aldrig träffat. Men jag såg Mick Jones gå nerför Portobello Road i november för två år sen. Han hälsade på den där killen som spelar steel drums nära Rough Trades skivaffär.

"Var hälsade soldater, ni som går mot döden." Får inga träffar på internet. Då finns det inte. Men det var så vi tror att det stod på spegeln.

Ska läsa ut Bolaño "The Savage Detectives" (ja på engelska, min spanska räcker inte till) vilken dag som helst, det har jag sagt till mig själv och möjligtvis nån annan i ett par veckor nu. Efter första tredjedelen när de bara var i Mexico City droppas det adresser som jag känner till överallt, i Barcelona, San Diego, Tel Aviv, Castelldefels, den där hörnan i Paris där vi drack ett par glas vin för ett par veckor sen. Till och med Albi nämns, även om de inte är där på plats, men det är nån som ska ställas inför rätta i Albi, nära Castres, där vi stannade till förra sommaren, eftersom det råkade vara brocante just den dan.

Och så kommer man på att man har glömt att vattna, det är mörkt ute, terrassen blir snorhal när den är blöt, och så rullar showen vidare igen. ("Martin har rånat era kiosker, han har hotat er med kniv." Det är sånt barnen sjunger numera, åtminstone brorsans barn, Black Army-visor.)

3 kommentarer:

  1. Din rubrik hänger definitivt ihop, classic!
    Den känns helt rätt. Bra Per!

    SvaraRadera
  2. Pär, menar ja' naturligtvis... ;)

    SvaraRadera
  3. Tack Prisoner Of War! Nej, Missing In Action menar jag naturligtvis :-)

    SvaraRadera