fredag 4 mars 2011

Några dagar på resa längs spanska medelhavskusten

Bungalow hette det när jag bokade på internet. Vi kallar det campingstuga, vi kallar det nödlösning .Stuga har vi inget emot, men camping är inte vår grej. Det är en sak att ha folk nära inpå i en stad men en helt annan ute på vischan. Man gör sig omaket att leta upp en del av världen där det finns gott om plats, som naturparken Cabo de Gata öster om Almería, bara för att tvingas trängas med en massa andra. Men det gick bra, den här gången också.

Bra gick det nog inte för haren som fyra snabba hundar jagade där vi gick vår kvällspromenad. En kort stund skuttade den panikslagna haren rakt mot oss, vi undrade hur vi skulle kunna hjälpa den, men allt för snabbt försvann den i en annan riktning, samtidigt som förföljarna kom allt närmare. Vi såg inte slutet men anar det värsta, för haren.

Vi stannade till i byn La Isleta, fortfarande i Cabo de Gata, fortfarande gott om plats. En tant sopade noggrant gatan framför sitt lilla hus, där ingen annan än hon själv kommer att gå.

Precis utanför Cabo de Gata åkte vi vilse i ett gigantiskt område av plastväxthus. Man säger ibland att det är trevligare att åka småvägarna så att man ser lite av landskapet. Vad vi såg av landskapet var fladdrande plastskynken som skyddade något som odlades. Någonstans luktade det gott av mynta, men oftast ingenting annat än något kemiskt, nåt som de kanske besprutar växterna med. Mitt bland växthusen dök det ibland upp små vingliga kojor utanför vilka det hängde tvätt.

Trakten var sannolikt impregnerad med något giftigt bekämpningsmedel; när vi äntligen hittade in till närmsta samhälle, Campohermoso, kändes det som att där fanns en överrepresentation av nervskadade personer, folk som stod och glodde längs vägen, som visade upp sina munnar fulla av saknade tänder när de skrattade till synes åt ingenting alls. Andra följde oss vaksamt med blicken som en jägare följer sitt byte. Någon tog ett par nyckfulla steg ut i bilvägen, och skrattade galet innan han irrade tillbaks. Campohermoso är, som vi upplevde det, en sån plats man åker igenom och hoppas att på att klara sig undan motorstopp.

Vi gjorde natt i El Campello, strax norr om Alicante, söder om Benidorm. En stad som kändes ovanligt vanlig för att ligga vid havet. Strandpromenaden såg ut som om den borde vara kantad av stora hotellkomplex men så var det inte. Vi hittade ett litet trevligt hotell en gata in från havet, och senare på kvällen såg vi ett par små hotell längre upp i stan, men mer var det inte.

Kvinnan i paret som drev vårt hotell var lite misstänksam av sig. Så fort vi hade kånkat ner våra båda 20-kilosväskor för att checka ut sprang hon upp som för att kolla om vi snott med oss TV:n och allt annat som eventuellt kunde ha något andrahandsvärde. Men det hade vi inte plats för i bagaget.
Där fanns en fiskehamni El Campello. När vi strosade ner dit samlades ett trettiotal personer vid en fiskebåt som precis kom in för att se på när de lastade av.

Över huvud taget stannade vi på många platser där man fick en känsla av att off-season är ett ganska permanent tillstånd. Platser där byggarbeten stannat av tills vidare eftersom det plötsligt visade sig att alla som har råd att köpa hem redan har gjort det. Hålor där man tyckte sig kunna höra musiken från "Den onde, den gode, den fule" när vi gick ensamma på öde gator. Kanske anade man någonstans ett tecken på liv bakom stängda fönsterluckor. En katt med en ovanligt elak blick vilade på en stenpelare. Småstäder med gamla stadskärnor där husen en gång klättrat uppför en kulle men som nu snarare var på väg ner igen, i delar.

Natt blev det i Cambrils. Vi hyrde ett rum på ett förhållandevis stort hotell, uppskattningsvis ett par hundra rum. Gissningsvis hade de gäster i tre av dessa rum, inklusive vårt. Man kunde ana att om somrarna är stan annorlunda. Många butiker hade skyltar också på tyska.

En baskisk taverna verkade vara samlingspunkten, där radades det upp mängder av småmackor av olika slag, redo för en invasion som vi riktigt aldrig såg. Oss bjöd de på en liten skål med nån flottig gryta baserad på de där delarna av djuret som man som normal svensk köttkonsument inte är bekant med, sånt där som man inte visste att man kan äta. Det kunde man, men inte utan vissa besvär. Vi gick till Nuevo Saigon och åt oss mätta på dumplings i stället, vilka kanske var fyllda av samma djurdelar men väl dolda.

Nu i Barcelona: längst ut på Barcelonetan, fem trappor upp -- lite för högt för att det ska kännas helt bekvämt ute på den lilla balkongen som löper runt de två sidor av huset som vi disponerar. Ett torg och stranden skiljer oss från havet åt ena hållet. Vi har börjat sammanställa en lista över lägenheter som vi kan tänka oss att hyra för längre tid.

1 kommentar: