onsdag 30 mars 2011

I Stockholm med besökarögonen på

I en lucka mellan besök på Skatteverkets kontor på Klara Vattugränd (i sig en upplevele) och lunch med Pelle hamnade jag på Kulturhuset, där man kan använda internet gratis om man har lånekort och pinkod.

Inringad av fyra uniformerade poliser satt en svart man vid en datorterminal. En av poliserna granskade ett dokument och verkade kontrollera någon uppgift via telefon.

Till mig kom en försynt kille fram och frågade om jag pratade engelska. Jakande svar bemöttes med ny fråga, på engelska: pratar du svenska? Det skulle visa sig att mannen som frågade inte kunde mycket mer engelska än just dessa frågor. Han visade upp en fotostatkopia på sitt mongoliska pass och en handskriven text som gick ut på att han inte hade något jobb.

Efter morgonens tunnelbaneresa där en man med dragspel plötsligt stod framför mig med en mugg med pengar och som inte gav sig med bara en huvudskakning (flera möjliga scenvändningar hann utspela sig -- från "vaddå musiken, jag har inte beställt något" till att spela döv), trodde jag att det var en ny tiggare framför mig. Dragspelaren gav sig efter ett sånt där tråkigt nej som inte lämnar utrymme för förhandling.

Men mannen från Mongoliet stod kvar. Han pekade på en datorskärm där han hade McDonald's hemsida uppe och lyckades få mig att förstå att han ville söka jobb men att han inte förstod texten.

Jag hade inte bråttom. Jag valde att inte försöka berätta att jag själv jobbat på McDonald's, i fyra dagar stod jag ut. (Jobbade för övrigt tillsammans med översättaren och debattören Kurdo Baksi, som utmärkte sig genom att läsa poesi i omklädningsrummet.)

Letade på hemsidan fram ett formulär där man registrerar sig som arbetssökande i samtliga kedjans etablissemang i Stokholmsområdet.

Den mongoliska mannen visade mig ett papper med alla nödvändiga uppgifter, namn, e-postadress, etc. Men e-postadressen hans var redan inskriven som användare på clownmatställets jobbsökarsida. Försökte fråga om han kanske redan hade registrerat sig i alla fall, men inget tydde på att frågan gick fram. Om e-postadressen var registrerad skulle det räcka med ett lösenord för att logga in, hade han ett sådant? Inte heller han själv verkade veta.

Han tänkte länge, utan att komma fram till något. Jag provade en annan väg: bad donkenwebben att skicka en lösenordspåminnelse till den angivna e-postadressen, och öppnade en ny webbläsare med Yahoos mejl där mannen från Mongoliet skulle kunna logga in och hämta lösenordspåminnelsen som Ronald McD lovat att skicka. Men det såg på mannen ut som om det var första gången han såg Yahoo, trots att det var där hans mejladress fanns.

Jag skrev in hans adress i inloggningsfältet, pekade på lösenordsrutan och vinklade tangentbordet till honom så att han skulle kunna fullborda inloggningen. Men det hände ingenting. Han tittade på mig, på skärmen, på tangentbordet. Och igen, på mig, på skärmen, på tangentbordet, hela tiden med samma blanka ansiktsuttryck.
Jag försökte förklara att om han kan logga in och kolla sin mejl så finns det ett meddelande med hans lösenord där. Han nickade men såg ut att förstå ingenting.

Han satte sig vid sidan om och började att bläddra i en bunt papper, men såg inte ut att riktigt veta vad han letade efter.

Jag tänkte att alla de små skitproblem som man ibland själv råkar ut för i nytt land är ingenting mot det här. Tänkte också att jag för tillfället inte kan göra mer för mannen från Mongoliet. Önskade honom lycka till men är inte säker på att han förstod. Han log i alla fall lite försiktigt och sa tack, på svenska.

Av poliserna och mannen de omringat syntes inte ett spår.

På vägen ut passerade jag en helt annan man som höll ett tal för alla inom hörhåll. Det enda jag uppfattade var "det här papperet i min hand säger att jag är död, att jag dog i en bilolycka i Mexiko, men jag står ju här".

En trappa upp finns biljettluckorna där man kan investera i en stunds underhållning i Stadsteaterns regi. I nivå med plattan är det gratis och på riktigt.

"Rulltrappan och hissen är det enda som går uppåt här
Bland höghus och låghus och dårhus"
(Imperiet, 1983)

3 kommentarer:

  1. Jag tycker att det är ganska kul på skatteverkets kontor i Klara - nästan som på en stor flygplats med lite förseningar hit och dit.

    SvaraRadera
  2. Ja precis så, lite kaos, folk som inte vet vart de ska ta vägen, folk som väntar på besked, mycket internationellt. De skulle ha ett fik där så att man kunde sitta långa stunder och glo.

    SvaraRadera
  3. Det var en bra ide'. Ett fik med espresso, capuccino, mochacino och allt vad de heter skulle kunna ge ett bra tillskott till statskassan.

    SvaraRadera