lördag 4 juni 2011
onsdag 1 juni 2011
Lugnet efter stormen i Barcelona
På onsdagsmorgonen när det har regnat hela natten är det så lugnt sex trappor upp över Barcelonas gator att man inte riktigt kan minnas hur stökigt det var för bara några dagar sedan.
Los indignados kallar de sig, de som inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt annat än att de vill uttrycka sitt missnöje över hur de som har makten sköter staden, landet, världen.
15 maj började det tydligen, då var vi i London. När vi kom tillbaks den 19 maj var Plaza Catalunya förvandlat till ett tältläger. Torget var fyllt av människor som ville söka alternativa sätt att se till att folkets vilja är det som styr. (Så här såg det ut, youtube-länk.)
I fredags morse tyckte de styrande i Barcelona att det pågått länge nog. De tuffa poliserna, mossos d'esquadra, gick in hårt med gummikulor och batong.
Missnöjda människor blir inte nöjdare om de attackeras med våld. Det är något som makten verkar ha svårt att förstå, vare sig det gäller invasioner av länder eller stadstorg.
Den våldsamma attacken gav folk något tydligare att protestera mot än allt det blandade, uppsamlade missnöje som varit anledningen dittills. (På det här klippet får man en liten känsla av hur obehagligt det var.)
På fredag eftermiddag var det fler protesterande människor på Plaza Catalunya än vad det var innan polisens rensning. För första gången ljöd la cacerolada, kastrullbankandet, även här hos oss på la Barceloneta på fredagskvällen klockan nio.
Man vande sig snart vid ljudet av helikoptrar som hängde över Plaza Catalunya och andra centrala platser. Att det normala trafikbruset ständigt bröts av sirener från utryckningsfordon kändes snart helt normalt.
Sen på lördagskvällen vann FC Barcelona välförtjänt finalen i Champions League och folk fick annat att tänka på. Hela söndagen samlades folk för att fira och när laget kom tillbaks från London vid femtiden inleddes en busskortege som enligt tidningarna lockade en miljon åskådare längs vägen.
På kvällen fylldes Camp Nou av nära 100 000 firande fans, bland annat för att se glittriga Shakira försöka lära några av världens bästa fotbollsspelare dansa lite waka waka.
Politikerna kunde andas ut, för den här gången. Grattis Barça, grattis makten!
Los indignados kallar de sig, de som inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt annat än att de vill uttrycka sitt missnöje över hur de som har makten sköter staden, landet, världen.
15 maj började det tydligen, då var vi i London. När vi kom tillbaks den 19 maj var Plaza Catalunya förvandlat till ett tältläger. Torget var fyllt av människor som ville söka alternativa sätt att se till att folkets vilja är det som styr. (Så här såg det ut, youtube-länk.)
I fredags morse tyckte de styrande i Barcelona att det pågått länge nog. De tuffa poliserna, mossos d'esquadra, gick in hårt med gummikulor och batong.
Missnöjda människor blir inte nöjdare om de attackeras med våld. Det är något som makten verkar ha svårt att förstå, vare sig det gäller invasioner av länder eller stadstorg.
Den våldsamma attacken gav folk något tydligare att protestera mot än allt det blandade, uppsamlade missnöje som varit anledningen dittills. (På det här klippet får man en liten känsla av hur obehagligt det var.)
På fredag eftermiddag var det fler protesterande människor på Plaza Catalunya än vad det var innan polisens rensning. För första gången ljöd la cacerolada, kastrullbankandet, även här hos oss på la Barceloneta på fredagskvällen klockan nio.
Man vande sig snart vid ljudet av helikoptrar som hängde över Plaza Catalunya och andra centrala platser. Att det normala trafikbruset ständigt bröts av sirener från utryckningsfordon kändes snart helt normalt.
Sen på lördagskvällen vann FC Barcelona välförtjänt finalen i Champions League och folk fick annat att tänka på. Hela söndagen samlades folk för att fira och när laget kom tillbaks från London vid femtiden inleddes en busskortege som enligt tidningarna lockade en miljon åskådare längs vägen.
På kvällen fylldes Camp Nou av nära 100 000 firande fans, bland annat för att se glittriga Shakira försöka lära några av världens bästa fotbollsspelare dansa lite waka waka.
Politikerna kunde andas ut, för den här gången. Grattis Barça, grattis makten!
fredag 27 maj 2011
Vi har primavera på stan, var har ni er?
I dag skulle vi ha varit i Tyskland. Märklig känsla att vara någon annanstans, eller kanske att inte vara någon annanstans. Men Cilla sålde för bra på mässan i London. Det vore inte vidare meningsfullt att åka till Rheda-Wiedenbrück med alldeles för få miniatyrer, att inte ens kunna fylla bordet första dagen, och sen stå där i två dar och försöka möblera om de två prylar som är kvar.
För mig löser det sig ändå: noterade i går att vår nästnärmaste supermercado har Warsteiner-öl på hyllan, om än dubbelt så dyrt som de bästa spanska ölen. (På Ikea i L´Hospitalet där vi var i förrgår kunde man köpa Mariestads export för 1,50, vilket med dagens euro-kurs är två kronor billigare än på Systembolaget.)
Undrar om inte det här är andra sidan? Där gräset är grönare? Då tänker jag så här: i Sverige kunde man resa långt för att se bra band, Roskilde, Hultsfred, till och med Göteborg. Här kommer de till en. Då vi var klara med lunchen hos indiern stod bandet AtletA där utanför på en gammal fin buss och lirade.
Bara två killar i bandet, en gitarrist och en batterist, och det är ju en annan sak som är grönare här. Som jag minns det i Sverige behövde man vara fyra-fem pers för att kunna repa och det var alltid nån som fick förhinder eller kom för sent eller inte var i form. Ett band som består av bara två måste ju vara betydligt enklare att samla ihop.
Jämför man ett vanligt besök på vårt närmsta postkontor här med ett på det vid Dalagatan-Odengatan så är det helt klart grönare här, se översta bilden nedan. Ett frimärke och en oblat tack. ¡Hostia!
AtletA är för övrigt ett hologram, ni vet ett sånt där ord som ändrar sig när man ser det lite från sidan. (Han menar nog monogram, tänker någon messerschmidt, även den här bloggen har såna läsare. Men nej, till och med jag vet förstås att monogram är en gammal skivspelare med bara en högtalare.)
Instrumentalrockbandet AtletA är kanske inte världens bästa men ett av världens band är de i alla fall. (Deras skiva "Catedrales" går att lyssna på här .)
Det är Primavera Sound-festivalen som har dragit i gång. Alla de stora och små festivalturnerande banden spelar vid Forum, där inträdet för en dag kostar ungefär som en tur-och-retur till Paris, dit vi ska för nästa miniatyrmässa. Men det bjuds också på en hel del gratis, lite här och där i stan. Vi ska se om vi hinner förbi Parc Central de Poblenou i eftermiddag, där Sonny & The Sunsets, Dotore, Ducktails, Fresh & Onlys och Las Robertas ska spela. (Samtliga finns faktiskt med på listan över världens band.)
Innan dess ska vi entertejna våra första gäster i lägenheten (teknikern som installerade ADSL-kabeln och Carlos, hyresvärden jr, räknas inte). Alfred och Emma kommer hit för en snabb inspektion innan vi går ut för lunch. Måste städa lite; sortera borrarna som ligger på golvet, jaga bort myrorna från terrassen, kratta bringan.
För mig löser det sig ändå: noterade i går att vår nästnärmaste supermercado har Warsteiner-öl på hyllan, om än dubbelt så dyrt som de bästa spanska ölen. (På Ikea i L´Hospitalet där vi var i förrgår kunde man köpa Mariestads export för 1,50, vilket med dagens euro-kurs är två kronor billigare än på Systembolaget.)
Undrar om inte det här är andra sidan? Där gräset är grönare? Då tänker jag så här: i Sverige kunde man resa långt för att se bra band, Roskilde, Hultsfred, till och med Göteborg. Här kommer de till en. Då vi var klara med lunchen hos indiern stod bandet AtletA där utanför på en gammal fin buss och lirade.
Bara två killar i bandet, en gitarrist och en batterist, och det är ju en annan sak som är grönare här. Som jag minns det i Sverige behövde man vara fyra-fem pers för att kunna repa och det var alltid nån som fick förhinder eller kom för sent eller inte var i form. Ett band som består av bara två måste ju vara betydligt enklare att samla ihop.
Jämför man ett vanligt besök på vårt närmsta postkontor här med ett på det vid Dalagatan-Odengatan så är det helt klart grönare här, se översta bilden nedan. Ett frimärke och en oblat tack. ¡Hostia!
AtletA är för övrigt ett hologram, ni vet ett sånt där ord som ändrar sig när man ser det lite från sidan. (Han menar nog monogram, tänker någon messerschmidt, även den här bloggen har såna läsare. Men nej, till och med jag vet förstås att monogram är en gammal skivspelare med bara en högtalare.)
Instrumentalrockbandet AtletA är kanske inte världens bästa men ett av världens band är de i alla fall. (Deras skiva "Catedrales" går att lyssna på här .)
Det är Primavera Sound-festivalen som har dragit i gång. Alla de stora och små festivalturnerande banden spelar vid Forum, där inträdet för en dag kostar ungefär som en tur-och-retur till Paris, dit vi ska för nästa miniatyrmässa. Men det bjuds också på en hel del gratis, lite här och där i stan. Vi ska se om vi hinner förbi Parc Central de Poblenou i eftermiddag, där Sonny & The Sunsets, Dotore, Ducktails, Fresh & Onlys och Las Robertas ska spela. (Samtliga finns faktiskt med på listan över världens band.)
Innan dess ska vi entertejna våra första gäster i lägenheten (teknikern som installerade ADSL-kabeln och Carlos, hyresvärden jr, räknas inte). Alfred och Emma kommer hit för en snabb inspektion innan vi går ut för lunch. Måste städa lite; sortera borrarna som ligger på golvet, jaga bort myrorna från terrassen, kratta bringan.
torsdag 26 maj 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)