Pedralbes och Sarria

Promenad i Ciutadella-parken

Besök från Bordeaux

John, Pär och Laurence i Parc Guell

Descanso en paz cucaracha mia

Äventyraren och överlevnadskonstnären K-A Querlacqua har oväntat gått ur tiden, alldeles för tidigt.

K-A Querlacqua var inte en sån som tycker om att stå i centrum men gjorde ändå alltid stort intryck på de människor han träffade. Många av dem som hade nöjet att möta K-A i livet vittnade om hur han trots sin fallenhet för att stryka längs väggarna ändå blev den som folk talade om länge efteråt.

Inte ens hans närmaste vet hur han själv egentligen såg på sitt ursprung, på alla de omständigheter som gjort honom till den han var. Men flera av hans vänner vittnar om hur han fick lida för andras fördomar. Ofta hade folk omkring honom sin uppfattning klar redan innan de verkligen träffats. K-A började alla möten på minus.

Trots att han alltid tvingades kämpa i motvind klarade sig K-A riktigt bra. Sina sista dagar tillbringade han i en vacker våning fem trappor upp centralt i Barcelona; riktigt hur han hamnat där visste ingen. Hur stolta hade hans föräldrar inte varit om de fått förmånen att uppleva hur långt han klättrat?

Själv träffade jag K-A Querlacqua först under hans sista skälvande stund i livet. Det var i köket i hans hem, och jag träffade honom hårt. En del av honom kommer jag för alltid att bära med mig under sulan på min sko.

Vila i frid K-A. Kampen är över, för den här gången.

Viljan att lära

Det finns en dagligvaruaffär på Carrer Avinyo, inte långt från där vi nu bor i ett par veckor, som är någon storlek större än de små jouraffärerna där man inte kan mer än nödhandla.

Populär är den, det är inte helt lätt att kryssa sig fram bland sina medkonsumenter i de smala gångarna. Är man två och vill konferera över ett eventuellt inköp får man acceptera att göra det lite grann på distans, från ena änden av gången till den andra.

En kvinna ur personalen i vit rock och mössa kom ut från de bakre rummen med famnen full av varma bröd.
"Färskt bröd, två för en euro," ropade hon och hastade omkring i gångarna som en vit mus i en labyrint.
Hon stannade till framför mig med ett leende, förstod att jag var utlänning (jag förstår inte vad det är som gör att det är så uppenbart?) och sa på lite lätt stapplande engelska "two for one euro".

Min spanska går fortfarande på kryckor men jag lyckades ändå få fram frågan hur mycket bara ett bröd då kostade, och hon svarade 59 cent, också på spanska. Så jag tackade och tog ett bröd, och letade sen upp Cilla vid grönsakerna.

Efter en stund kom brödkvinnan. Leendet var nu ännu större och med bestämda steg kom hon fram till mig och sa stolt på engelska "fiftynine". Hon vände sig halvt bort mot en manlig kollega som kikade fram bakom en hylla lite längre bort, han nickade godkännande och med belåten min försvann hon för att återuppta brödkrängandet.