fredag 27 maj 2011

Vi har primavera på stan, var har ni er?

I dag skulle vi ha varit i Tyskland. Märklig känsla att vara någon annanstans, eller kanske att inte vara någon annanstans. Men Cilla sålde för bra på mässan i London. Det vore inte vidare meningsfullt att åka till Rheda-Wiedenbrück med alldeles för få miniatyrer, att inte ens kunna fylla bordet första dagen, och sen stå där i två dar och försöka möblera om de två prylar som är kvar.

För mig löser det sig ändå: noterade i går att vår nästnärmaste supermercado har Warsteiner-öl på hyllan, om än dubbelt så dyrt som de bästa spanska ölen. (På Ikea i L´Hospitalet där vi var i förrgår kunde man köpa Mariestads export för 1,50, vilket med dagens euro-kurs är två kronor billigare än på Systembolaget.)

Undrar om inte det här är andra sidan? Där gräset är grönare? Då tänker jag så här: i Sverige kunde man resa långt för att se bra band, Roskilde, Hultsfred, till och med Göteborg. Här kommer de till en. Då vi var klara med lunchen hos indiern stod bandet AtletA där utanför på en gammal fin buss och lirade.

Bara två killar i bandet, en gitarrist och en batterist, och det är ju en annan sak som är grönare här. Som jag minns det i Sverige behövde man vara fyra-fem pers för att kunna repa och det var alltid nån som fick förhinder eller kom för sent eller inte var i form. Ett band som består av bara två måste ju vara betydligt enklare att samla ihop.

Jämför man ett vanligt besök på vårt närmsta postkontor här med ett på det vid Dalagatan-Odengatan så är det helt klart grönare här, se översta bilden nedan. Ett frimärke och en oblat tack. ¡Hostia!

AtletA är för övrigt ett hologram, ni vet ett sånt där ord som ändrar sig när man ser det lite från sidan. (Han menar nog monogram, tänker någon messerschmidt, även den här bloggen har såna  läsare. Men nej, till och med jag vet förstås att monogram är en gammal skivspelare med bara en högtalare.)

Instrumentalrockbandet AtletA är kanske inte världens bästa men ett av världens band är de i alla fall. (Deras skiva "Catedrales" går att lyssna på här .)

Det är Primavera Sound-festivalen som har dragit i gång. Alla de stora och små festivalturnerande banden spelar vid Forum, där inträdet för en dag kostar ungefär som en tur-och-retur till Paris, dit vi ska för nästa miniatyrmässa. Men det bjuds också på en hel del gratis, lite här och där i stan. Vi ska se om vi hinner förbi Parc Central de Poblenou i eftermiddag, där Sonny & The Sunsets, Dotore, Ducktails, Fresh & Onlys och Las Robertas ska spela. (Samtliga finns faktiskt med på listan över världens band.)

Innan dess ska vi entertejna våra första gäster i lägenheten (teknikern som installerade ADSL-kabeln och Carlos, hyresvärden jr, räknas inte). Alfred och Emma kommer hit för en snabb inspektion innan vi går ut för lunch. Måste städa lite; sortera borrarna som ligger på golvet, jaga bort myrorna från terrassen, kratta bringan.

fredag 6 maj 2011

I stan så ger vi benet

Det var söndag eller en av alla de dagar som liknar söndag, då inget av allt det man skulle behöva göra går att göra eftersom ingen av dem som man skulle behöva göra det med jobbar.

Aktiviteten var låg också på gatorna. Några resväskor lastades in i en taxi. Någon med en karta sökte med blicken efter någon att fråga, förgäves.

Det fanns några öppna restauranger. Vi fastnade för en som definierades som japansk-peruansk, Cilla åt sushi och ceviche, jag hamburgare. Maten var bra men serveringspersonalen tycktes önska sig långt bort därifrån.

Vid bordet bredvid satt en äldre kvinna som pratade engelska med personalen. Jag tyckte att hon bröt på tyska. Hon beställde mat men visste inte vad hon ville ha att dricka. Cilla gav henne vår dryckesmeny då damen inte fått någon.

Hon visade sig vara danska, boendes i Andorra. Hennes man gick bort för ett par år sen.

Det var han som ville flytta till Andorra, berättade hon. Han var mycket mån om att bo på skattemässigt fördelaktiga platser. De hade bott länge i England, hade köpt hus i Frankrike men aldrig flyttat in då mannen bestämt sig för att Andorra var ett bättre alternativ.

De hade även bott i Skåne, nära Hässleholm, var det Perstorp? Men då mer av jobbanledningar än av skatteskäl. Mannen var ingenjör.

Den danska damen trivs inte i Andorra. Hon känner sig ensam och instängd av bergen runt omkring. Hon vill flytta till Barcelona, helst till Barceloneta-området.
"Vi hoppas på att flytta dit nu," sa Cilla. "Till Barceloneta."

Danskan var tunn och lite lågmäld. Sobert elegant, utan bling-bling, inte någon vän av stora gester. Så som jag föreställer mig Karen Blixen. Men hon log med hela ansiktet över det faktum att vi delade bilden av la Barceloneta som en skön plats att bo på.

Hon frågade lite vad vi gjorde, hur vi hade ordnat våra liv för att kunna göra en sådan förändring, och vi berättade.
"Men är ni inte banga?" undrade hon.
Det är vi inte, försäkrade vi. Vi bangar inte för nåt.

Vi flyttade in i lördags men fick kontraktet först i går torsdag. Nu bor vi här, om än lite provisoriskt. Vi har ingen citruspress.