Stockholmskontoret

I Stockholm med besökarögonen på

I en lucka mellan besök på Skatteverkets kontor på Klara Vattugränd (i sig en upplevele) och lunch med Pelle hamnade jag på Kulturhuset, där man kan använda internet gratis om man har lånekort och pinkod.

Inringad av fyra uniformerade poliser satt en svart man vid en datorterminal. En av poliserna granskade ett dokument och verkade kontrollera någon uppgift via telefon.

Till mig kom en försynt kille fram och frågade om jag pratade engelska. Jakande svar bemöttes med ny fråga, på engelska: pratar du svenska? Det skulle visa sig att mannen som frågade inte kunde mycket mer engelska än just dessa frågor. Han visade upp en fotostatkopia på sitt mongoliska pass och en handskriven text som gick ut på att han inte hade något jobb.

Efter morgonens tunnelbaneresa där en man med dragspel plötsligt stod framför mig med en mugg med pengar och som inte gav sig med bara en huvudskakning (flera möjliga scenvändningar hann utspela sig -- från "vaddå musiken, jag har inte beställt något" till att spela döv), trodde jag att det var en ny tiggare framför mig. Dragspelaren gav sig efter ett sånt där tråkigt nej som inte lämnar utrymme för förhandling.

Men mannen från Mongoliet stod kvar. Han pekade på en datorskärm där han hade McDonald's hemsida uppe och lyckades få mig att förstå att han ville söka jobb men att han inte förstod texten.

Jag hade inte bråttom. Jag valde att inte försöka berätta att jag själv jobbat på McDonald's, i fyra dagar stod jag ut. (Jobbade för övrigt tillsammans med översättaren och debattören Kurdo Baksi, som utmärkte sig genom att läsa poesi i omklädningsrummet.)

Letade på hemsidan fram ett formulär där man registrerar sig som arbetssökande i samtliga kedjans etablissemang i Stokholmsområdet.

Den mongoliska mannen visade mig ett papper med alla nödvändiga uppgifter, namn, e-postadress, etc. Men e-postadressen hans var redan inskriven som användare på clownmatställets jobbsökarsida. Försökte fråga om han kanske redan hade registrerat sig i alla fall, men inget tydde på att frågan gick fram. Om e-postadressen var registrerad skulle det räcka med ett lösenord för att logga in, hade han ett sådant? Inte heller han själv verkade veta.

Han tänkte länge, utan att komma fram till något. Jag provade en annan väg: bad donkenwebben att skicka en lösenordspåminnelse till den angivna e-postadressen, och öppnade en ny webbläsare med Yahoos mejl där mannen från Mongoliet skulle kunna logga in och hämta lösenordspåminnelsen som Ronald McD lovat att skicka. Men det såg på mannen ut som om det var första gången han såg Yahoo, trots att det var där hans mejladress fanns.

Jag skrev in hans adress i inloggningsfältet, pekade på lösenordsrutan och vinklade tangentbordet till honom så att han skulle kunna fullborda inloggningen. Men det hände ingenting. Han tittade på mig, på skärmen, på tangentbordet. Och igen, på mig, på skärmen, på tangentbordet, hela tiden med samma blanka ansiktsuttryck.
Jag försökte förklara att om han kan logga in och kolla sin mejl så finns det ett meddelande med hans lösenord där. Han nickade men såg ut att förstå ingenting.

Han satte sig vid sidan om och började att bläddra i en bunt papper, men såg inte ut att riktigt veta vad han letade efter.

Jag tänkte att alla de små skitproblem som man ibland själv råkar ut för i nytt land är ingenting mot det här. Tänkte också att jag för tillfället inte kan göra mer för mannen från Mongoliet. Önskade honom lycka till men är inte säker på att han förstod. Han log i alla fall lite försiktigt och sa tack, på svenska.

Av poliserna och mannen de omringat syntes inte ett spår.

På vägen ut passerade jag en helt annan man som höll ett tal för alla inom hörhåll. Det enda jag uppfattade var "det här papperet i min hand säger att jag är död, att jag dog i en bilolycka i Mexiko, men jag står ju här".

En trappa upp finns biljettluckorna där man kan investera i en stunds underhållning i Stadsteaterns regi. I nivå med plattan är det gratis och på riktigt.

"Rulltrappan och hissen är det enda som går uppåt här
Bland höghus och låghus och dårhus"
(Imperiet, 1983)

Molnskugga.

Snöblommor?

Pratar spansk fotboll i svensk webb-TV

Jag var gäst i det bästa svenska pratprogrammet om fotboll på webb-TV i dag. En ära att få dela studiotid med mediastjärnor som duktiga David Fjäll, Johan Orrenius, Frank Sjöman och oraklet Erik Niva. I programmets tredje del då ämnet var spansk fotboll kom jag in, sa något jag minns inte vad, och sen var det över.

Hade funderat på lite grejer som jag ville försöka få fram, men de var bortblåsta till dess att inspelningen var över.

Jo, just det, a propos det där om "alla hatar oss"-mentaliteten, jag skulle vilja berätta att efter senaste hemmamatchen på Cornellà El Prat stod jag och väntade på bussen tillsammans med ett trettiotal andra Espanyol-supportrar, och två gubbar nära mig i kön höll på att svära över att bussbolaget inte satte in extrabussar när det är Espanyol-match, det skulle de minsann ha gjort om det var FC Barcelona som spelade. Det är lite "alla hatar oss" över Espanyol i bland, fastän man kanske oftare svävar mot "ingen bryr sig", som Expressen-Orrenius sa. På en Espanyol-match behövs normalt inga extrabussar. Bussen kom enligt tidtabell och alla som ville fick plats. Men ändå, om det hade varit FC Barcelona, då hade de säkert satt in extrabussar. Fast då är de ju kanske 60000 personer jämfört med 20000 på en Espanhyol-match.

Eller det där om en alternativ tabell, man skulle kunna göra en tabell där man väger in lagens budgetar: Real Madrid och FC Barcelona har en säsongsbudet som är tio gånger större än Espanyols, borde de inte vara typ tio gånger bättre, eller så här: om Espanyol inte är tio gånger sämre så är det en framgång?

Eller det där om twitter-eventet nästa måndag, den 4 april: 150 Espanyol-anhängare samlas i ölbryggeriet Damms gamla lokaler i Barcelona för att lyssna på diverse journalister, före detta spelare, aktuella spelare, och andra insatta i klubben som vi följer, och alltihop ska på något sätt direktrapporteras på Twitter, "RCDEandtuits". Det kan vara en milstolpe i modern fotbollskultur, vad vet jag, det är svårt att veta när man inte förstår riktigt vad det ska bli av det.

Eller det där om att det är lite för enkelt att hålla på FC Barcelona, det är som att köpa hem en absolute music-skiva i stället för att välja sin musik själv. Men det kanske var bra att jag inte fick med det -- det var bättre att jag fick med det där om att det pratas bland Espanyol-supportrar nu om att vi inte ska hålla på och relatera till FC Barcelona hela tiden. Vi är RCD Espanyol, ett fotbollslag som jobbar med små medel och ändå lyckas nå en femteplats i världsmästarligan, så här långt.

Jag hann inte ens berätta om svenska supporterklubben som ska få en egen plakett uppsatt på Espanyols fina arena under ceremoniella förhållanden i samband med hemmamatchen mot Atletico från Madrid i mitten av april. En liten plexiglastavla med vårt älgemblem och texten "Penya Espanyolista Suecia" kommer därefter att för all överskådlig framtid finnas att beskåda inne på arenan i Cornellà El Prat.

Det kanske inte blir en nästa gång. Nu har jag i alla fall sagt lite av allt det som inte rymdes inom de där tio minuterna i strålkastarljuset.

Programmet Euro Talk 2011-03-28 ska gå att se från i kväll på www.svenskafans.com/fantv/. Er "Spanienkännare" är endast med i den sista tredjedelen.

Utsikt från balkongen...

La basura se convierte en arte

Vi hade varit på eftermiddagens andra lägenhetsvisning, guidade av Pablo med noppiga skjortkragar och bred slipsknut i en bokstavligen talat halvschysst fyra på Casanova-gatan i Eixample -- de två rummen mot gatan med varsin liten balkong och utsikt över en öppen korsning och vidare mot Montjuïc var jättefina, men resten av lägenheten var inte fin på något sätt, inte ens fulsnygg, inte ens med smör på linsen.

Vi knallade tillbaks genom Raval, satte oss på en servering bredvid en äldre herre som drack Voll-damm, den 7-procentiga helmaltsölen från Estrella Damm, rökte cigarill och läste en bok.

Vi skulle sammanfatta våra intryck, komma överens om vad vi tyckte om dagens lägenhetsalternativ. Fast vi visste nog redan vad vi tyckte. Tog nåt att dricka.

Fyra ungdomar satte sig vid bordet framför. En av killarna kastade någonting i en papperskorg fyra-fem meter bort, mitt i prick. Han såg själv förvånad ut, jag mötte hans blick med imponerad min, mimade "impressionante". Funderade på att erbjuda mig att ta deras nota om han kunde göra om samma trick igen. Men det är Cilla som har hand om vår kassa. Och jag är inte så spontan av mig, funderar ofta ett varv för mycket.

Vid soptunnorna ute på gatan bredvid dök en artistisk figur upp. Började måla med pensel och spritpenna om vartannat på en radda skräpkartonger. Backade några steg för att betrakta, bättrade på. Höll på en bra stund. Sen gick han nöjd ut i bilvägen och tog några kort. Försvann på cykel.

Snart kommer någon för att hämta soporna. Då är det nyskapade konstverket borta för alltid.

Vi betalade och gick åt andra hållet. I änden av en smal gata möttes vi av några sopsäckar med påmålade ansikten och en gammal byrålåda med ett textat budskap: El arte es basura. Konsten är skräp. Och skräpet blir konst.

Någon offrade tid och kraft på att göra en del av staden till sin, till glädje för dem som hade öga för att uppskatta det. Efter inte länge är allt borta, i en sopbil, på väg till en tipp eller återvinningsstation.

Vi säger tack i efterhand.

Barcelona

Vår nya granne?

Vår nya port?

Vår nya utsikt?

Krig och skräck

Fira först, sen kanske det inte finns skäl

Palmerna på torget fem trappor ned hukar sig för häftiga vindar från Medelhavet. Stranden framför heter San Sebastià, jag googlade på det och fick veta att den är 1100 meter lång, 38 meter bred, att den är åtkomlig för handikappade ("Playa con acceso a minusválidos"), och dessutom är Barcelonas nudiststrand. Nu klockan halv fem på tisdag morgon ligger såväl stranden som torget helt öde. Endast tomten är vaken.

Vi kollade på en lägenhet i Raval i går som lät bra på beskrivningen, men som inte kändes rätt på plats. Gott om utrymme, många rum, men bara två fönster med exteriör, mot Carrer Hospital, utan någon vidare utsikt, inte ens om man lutade sig ut.

Vi har i ett par dagar försökt att få komma och titta på en lägenhet på Muntaner nära Gran Via, men först hittade Jordi inte nycklarna och sen vet vi inte vad som hände. Vi får se om Jordi återkommer, vi avvaktar då det känns som om vi har bättre alternativ för tillfället.

Dagen som kommer innehåller förhoppningsvis tre stycken visningar. En av dem verkar riktigt bra, det är förmodligen den som håller mig vaken.

Ibland är det bäst att ta ut glädjen i förskott: om det fallerar så har man i alla fall fått glädjas en stund. Men inte nu, vågar inte hoppas på för mycket.

Stans gatuserveringar kommer att vara fulla av britter idag eftersom Arsenal möter FC Barcelona i Champions League. Jag hoppas att de får åka hem till London segerrusiga, men skulle råda dem att fira innan matchen för säkerhets skull.

Vår nya favoritbar...

...Absinth heter den!

Karneval i stan

Barcelona

Barcelona

Några dagar på resa längs spanska medelhavskusten

Bungalow hette det när jag bokade på internet. Vi kallar det campingstuga, vi kallar det nödlösning .Stuga har vi inget emot, men camping är inte vår grej. Det är en sak att ha folk nära inpå i en stad men en helt annan ute på vischan. Man gör sig omaket att leta upp en del av världen där det finns gott om plats, som naturparken Cabo de Gata öster om Almería, bara för att tvingas trängas med en massa andra. Men det gick bra, den här gången också.

Bra gick det nog inte för haren som fyra snabba hundar jagade där vi gick vår kvällspromenad. En kort stund skuttade den panikslagna haren rakt mot oss, vi undrade hur vi skulle kunna hjälpa den, men allt för snabbt försvann den i en annan riktning, samtidigt som förföljarna kom allt närmare. Vi såg inte slutet men anar det värsta, för haren.

Vi stannade till i byn La Isleta, fortfarande i Cabo de Gata, fortfarande gott om plats. En tant sopade noggrant gatan framför sitt lilla hus, där ingen annan än hon själv kommer att gå.

Precis utanför Cabo de Gata åkte vi vilse i ett gigantiskt område av plastväxthus. Man säger ibland att det är trevligare att åka småvägarna så att man ser lite av landskapet. Vad vi såg av landskapet var fladdrande plastskynken som skyddade något som odlades. Någonstans luktade det gott av mynta, men oftast ingenting annat än något kemiskt, nåt som de kanske besprutar växterna med. Mitt bland växthusen dök det ibland upp små vingliga kojor utanför vilka det hängde tvätt.

Trakten var sannolikt impregnerad med något giftigt bekämpningsmedel; när vi äntligen hittade in till närmsta samhälle, Campohermoso, kändes det som att där fanns en överrepresentation av nervskadade personer, folk som stod och glodde längs vägen, som visade upp sina munnar fulla av saknade tänder när de skrattade till synes åt ingenting alls. Andra följde oss vaksamt med blicken som en jägare följer sitt byte. Någon tog ett par nyckfulla steg ut i bilvägen, och skrattade galet innan han irrade tillbaks. Campohermoso är, som vi upplevde det, en sån plats man åker igenom och hoppas att på att klara sig undan motorstopp.

Vi gjorde natt i El Campello, strax norr om Alicante, söder om Benidorm. En stad som kändes ovanligt vanlig för att ligga vid havet. Strandpromenaden såg ut som om den borde vara kantad av stora hotellkomplex men så var det inte. Vi hittade ett litet trevligt hotell en gata in från havet, och senare på kvällen såg vi ett par små hotell längre upp i stan, men mer var det inte.

Kvinnan i paret som drev vårt hotell var lite misstänksam av sig. Så fort vi hade kånkat ner våra båda 20-kilosväskor för att checka ut sprang hon upp som för att kolla om vi snott med oss TV:n och allt annat som eventuellt kunde ha något andrahandsvärde. Men det hade vi inte plats för i bagaget.
Där fanns en fiskehamni El Campello. När vi strosade ner dit samlades ett trettiotal personer vid en fiskebåt som precis kom in för att se på när de lastade av.

Över huvud taget stannade vi på många platser där man fick en känsla av att off-season är ett ganska permanent tillstånd. Platser där byggarbeten stannat av tills vidare eftersom det plötsligt visade sig att alla som har råd att köpa hem redan har gjort det. Hålor där man tyckte sig kunna höra musiken från "Den onde, den gode, den fule" när vi gick ensamma på öde gator. Kanske anade man någonstans ett tecken på liv bakom stängda fönsterluckor. En katt med en ovanligt elak blick vilade på en stenpelare. Småstäder med gamla stadskärnor där husen en gång klättrat uppför en kulle men som nu snarare var på väg ner igen, i delar.

Natt blev det i Cambrils. Vi hyrde ett rum på ett förhållandevis stort hotell, uppskattningsvis ett par hundra rum. Gissningsvis hade de gäster i tre av dessa rum, inklusive vårt. Man kunde ana att om somrarna är stan annorlunda. Många butiker hade skyltar också på tyska.

En baskisk taverna verkade vara samlingspunkten, där radades det upp mängder av småmackor av olika slag, redo för en invasion som vi riktigt aldrig såg. Oss bjöd de på en liten skål med nån flottig gryta baserad på de där delarna av djuret som man som normal svensk köttkonsument inte är bekant med, sånt där som man inte visste att man kan äta. Det kunde man, men inte utan vissa besvär. Vi gick till Nuevo Saigon och åt oss mätta på dumplings i stället, vilka kanske var fyllda av samma djurdelar men väl dolda.

Nu i Barcelona: längst ut på Barcelonetan, fem trappor upp -- lite för högt för att det ska kännas helt bekvämt ute på den lilla balkongen som löper runt de två sidor av huset som vi disponerar. Ett torg och stranden skiljer oss från havet åt ena hållet. Vi har börjat sammanställa en lista över lägenheter som vi kan tänka oss att hyra för längre tid.

I Cambrils med omnejd...

På väg uppför spanska östkusten