fredag 28 januari 2011
torsdag 27 januari 2011
Medelhavsvinter
En nöjd Halvan visar att han kan använda sin tumme som tändare på en kalenderbild i köket från maj 2010. En stadig låga stiger rakt upp från tumspetsen inför en storögd Helan. De känns som gamla bekanta eller till och med familj. Scenen är från "Laurel y Hardy en el Oeste" från 1937.
På en annan köksvägg sitter två träfiskar. Den ena heter rockcod eller variola albimarginata. Är klipptorsk en fisk även på svenska eller är det en bergsklättringsentusiast? Eller kanske den i klättringsexpeditionen som inte klarade sig upp till toppen? Den andra träfisken heter grunt.
Vi hade gäster från Sverige i helgen, äkta läder på italienska, Vera Pelle. De medförde medelhavsvinter: osannolikt hårda vindar och tunga moln. Vi har inte sett solen sedan i fredags. Nu har vinden avtagit, i stället regnar det.
Normalt räcker det långt att bara se ljuset och det solglittrande havet här. Med gästerna gjorde vi i stället en utflykt som vi skjutit på, till Mijas Pueblo, 20 minuter inåt landet. En pittoresk, vitkalkad by som tagit sin form efter berget. En trevlig liten park bjöd utöver milsvid utsikt trots molnen på exotiska växter och djupa klyftor i berget, där duvorna satt i små skrevor och huttrade.
Där fanns också ett miniatyrmuseum i Mijas, dock inte såna miniatyrer som Cilla håller på med. (På mässan i Madrid sålde vi Cilla-miniatyrer till ett par som driver ett miniatyrmuseum i Spanien, men ingen av oss kommer ihåg var det ligger.) Mijas miniatyrmuseum lär bjuda på saker som en kopia av Da Vincis Nattvarden målad på ett riskorn samt ett förkrympt människohuvud. Det är dock stängt på söndagar, som då vi var där.
Utanför museet satt en inglasad anslagstavla där man bland annat kunde läsa ett tidningsurklipp från 1972 då den riktiga Papillon, Henri Charrière, var på besök. Klippet var från två år efter det att boken Papillon publicerats, ett år innan filmen var klar, och även ett år innan Charrière dog av strupcancer i Madrid.
På söndagar är det också svårt att få tag på churros i Mijas. Det vittnade en vänlig camarero med välansad mustasch om, efter att ha sprungit runt byn i ett tappert försök att leverera vår beställning.
Den hårda vinden har skapat möjligheter för los surfistas, surfarna. Stundtals har här legat ett tiotal våtdräktsklädda kroppar på varsin surfbräda i viken mellan pirerna och väntat på den rätta vågen. När de någon sällsynt gång kommit upp på brädan och lyckats surfa en stund, tar de sig den sista biten in till stranden, springer ut på piren, och hoppar i igen för att ligga där och guppa tålmodigt i väntan på nästa perfekta våg.
Om innesittarvädret fortsätter får man kanske leta upp en videobutik. Jag är lite sugen på "Los surfistas nazis deben morir", då jag aldrig sett en post-apokalyptisk framtidsskildring med onda surfnazister vars framfart hindras av någons farmor.
På en annan köksvägg sitter två träfiskar. Den ena heter rockcod eller variola albimarginata. Är klipptorsk en fisk även på svenska eller är det en bergsklättringsentusiast? Eller kanske den i klättringsexpeditionen som inte klarade sig upp till toppen? Den andra träfisken heter grunt.
Vi hade gäster från Sverige i helgen, äkta läder på italienska, Vera Pelle. De medförde medelhavsvinter: osannolikt hårda vindar och tunga moln. Vi har inte sett solen sedan i fredags. Nu har vinden avtagit, i stället regnar det.
Normalt räcker det långt att bara se ljuset och det solglittrande havet här. Med gästerna gjorde vi i stället en utflykt som vi skjutit på, till Mijas Pueblo, 20 minuter inåt landet. En pittoresk, vitkalkad by som tagit sin form efter berget. En trevlig liten park bjöd utöver milsvid utsikt trots molnen på exotiska växter och djupa klyftor i berget, där duvorna satt i små skrevor och huttrade.
Där fanns också ett miniatyrmuseum i Mijas, dock inte såna miniatyrer som Cilla håller på med. (På mässan i Madrid sålde vi Cilla-miniatyrer till ett par som driver ett miniatyrmuseum i Spanien, men ingen av oss kommer ihåg var det ligger.) Mijas miniatyrmuseum lär bjuda på saker som en kopia av Da Vincis Nattvarden målad på ett riskorn samt ett förkrympt människohuvud. Det är dock stängt på söndagar, som då vi var där.
Utanför museet satt en inglasad anslagstavla där man bland annat kunde läsa ett tidningsurklipp från 1972 då den riktiga Papillon, Henri Charrière, var på besök. Klippet var från två år efter det att boken Papillon publicerats, ett år innan filmen var klar, och även ett år innan Charrière dog av strupcancer i Madrid.
På söndagar är det också svårt att få tag på churros i Mijas. Det vittnade en vänlig camarero med välansad mustasch om, efter att ha sprungit runt byn i ett tappert försök att leverera vår beställning.
Den hårda vinden har skapat möjligheter för los surfistas, surfarna. Stundtals har här legat ett tiotal våtdräktsklädda kroppar på varsin surfbräda i viken mellan pirerna och väntat på den rätta vågen. När de någon sällsynt gång kommit upp på brädan och lyckats surfa en stund, tar de sig den sista biten in till stranden, springer ut på piren, och hoppar i igen för att ligga där och guppa tålmodigt i väntan på nästa perfekta våg.
Om innesittarvädret fortsätter får man kanske leta upp en videobutik. Jag är lite sugen på "Los surfistas nazis deben morir", då jag aldrig sett en post-apokalyptisk framtidsskildring med onda surfnazister vars framfart hindras av någons farmor.
måndag 24 januari 2011
söndag 23 januari 2011
lördag 22 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Dagens ord
Palabra favorita por el fin de semana: salpimentar.
Är det inte en fantastisk rationalisering? Salta och peppra i ett ord, saltaåpeppra. Eller kanske krydda, om man tillåter sig att översätta lite fritt.
Det friskar på från havet. I förrgår såg vi delfinryggfenor där ute bland vågorna. I morrn får vi gäster från Sverige. Måste väl kanske handla hem nåt.
Är det inte en fantastisk rationalisering? Salta och peppra i ett ord, saltaåpeppra. Eller kanske krydda, om man tillåter sig att översätta lite fritt.
Det friskar på från havet. I förrgår såg vi delfinryggfenor där ute bland vågorna. I morrn får vi gäster från Sverige. Måste väl kanske handla hem nåt.
torsdag 20 januari 2011
Fördomar på skam
Fördomar ska man inte ha, men vad gör man, man är inte mycket mer än människa.
I en pappershandel i går kväll till exempel. Expediten såg ut som en som utan samvetskval skulle kunna sälja en trasig bil till sin egen brorsa, en man med långt svart hår i hästsvans och ett anlete som förde tankarna till Ville Vessla.
Cilla gick fram till disken med en öppnad förpackning silkespapper för att fråga om priset.
"Per styck eller hela paketet?" frågade han, säkert för att få lite spelrum.
"Allt", sa Cilla.
"2 och 25", sa han.
Till Cilla sa han med fördomarna att det där höftade han till lite väl snabbt, pappershandlaren. Cilla nickade men sa att det var okej pris ändå, det spelar ingen roll. När hon bestämt sig för köp började mannen bakom disken att räkna silkespappersarken.
"Det fattas sex", sa han, och gick bort till en hylla och hämtade fler ark av samma kulör. Återigen räknade han noggrant varorna för att paketet skulle bli komplett, och för att jag skulle få skämmas lite för att ha betvivlat hans ärlighet.
När det gäller fastighetsmäklare har mina fördomar tyvärr ännu inte kommit på skam.
Innan vi lämnade Sverige kollade jag en del webbannonser om lägenheter här längs Malaga-kusten och fick kontakt med en snubbe som visade sig kunna erbjuda flera för oss tänkbara alternativ. När vi väl kom ner ringde jag honom och han visade oss tre lyor, bland annat den med balkongen där jag nu sitter och hör havet rulla in.
När vi bestämt oss och kommit överens om villkor och tid träffades vi i lägenheten, mäklaren, portvaktsparet, Cilla och jag. Mäklaren sa att om vi eventuellt vill förlänga efter den månad som vi kommit överens om så blandar han sig inte i det.
"Det här är ju bara en bisyssla för mig, de stora pengarna ligger ju i försäljningar," sa han lite drygt, och berättade att han precis sålt ett radhus. För att ha hjälpt oss fick han 50 euro.
Vi skulle ta en eventuell förlängning direkt med portvakterskan, sa han.
När vi sen en knapp månad senare bestämt oss för att stanna ett tag till frågade vi så la porteria Miriam om det gick bra. Hon är skön Miriam, från Kuba, vaken, alltid stora leenden och "no problem".
När vi några dagar senare frågade vi om det gick bra att förlänga med en månad plus tio dagar så att vi stannar till sista februari så var det återigen "no problem". Vi betalade och la till en rad i kontraket och Miriam skrev under på att allt var betalt och klart.
Mäklaren har vi inte sett till eller hört av sen vår inflyttningsdag. Men nu plötsligt ringer han. Nu vill han skriva nytt kontrakt. Nu vill han framför allt ha provision på ett nytt kontrakt.
Han har halvlångt hår, jeansjacka, jeans, skulle kedjeröka om han fick men det är ju numera förbjudet, ser ut som en som vill hänga med de tuffa killarna i rökrutan på skolgården. Hans tjocka göteborgsdialekt är tacksam att härma, ja han är svenne alltså, Tommy Johansson.
Affärerna går visst inte så bra? Eller har du slarvat med medicineringen, schizo?
Mäklare eller inte, om man vill framstå som seriös måste man komma ihåg vad man säger till folk och man måste hålla sitt ord.
Med oss kommer han inte någonstans. Däremot har inte Miriam varit sig lik de senaste dagarna. Vi oroar oss för att Tommy försöker klämma åt henne på nåt sätt, försöker avkräva henne en slant. Jag hoppas på att bli överbevisad den här gången också, men till dess: jävla mäklartyp. Långt ner i helvetet hamnar du, åttonde kretsen, som Bernie Madoffs lilla bitch.
I en pappershandel i går kväll till exempel. Expediten såg ut som en som utan samvetskval skulle kunna sälja en trasig bil till sin egen brorsa, en man med långt svart hår i hästsvans och ett anlete som förde tankarna till Ville Vessla.
Cilla gick fram till disken med en öppnad förpackning silkespapper för att fråga om priset.
"Per styck eller hela paketet?" frågade han, säkert för att få lite spelrum.
"Allt", sa Cilla.
"2 och 25", sa han.
Till Cilla sa han med fördomarna att det där höftade han till lite väl snabbt, pappershandlaren. Cilla nickade men sa att det var okej pris ändå, det spelar ingen roll. När hon bestämt sig för köp började mannen bakom disken att räkna silkespappersarken.
"Det fattas sex", sa han, och gick bort till en hylla och hämtade fler ark av samma kulör. Återigen räknade han noggrant varorna för att paketet skulle bli komplett, och för att jag skulle få skämmas lite för att ha betvivlat hans ärlighet.
När det gäller fastighetsmäklare har mina fördomar tyvärr ännu inte kommit på skam.
Innan vi lämnade Sverige kollade jag en del webbannonser om lägenheter här längs Malaga-kusten och fick kontakt med en snubbe som visade sig kunna erbjuda flera för oss tänkbara alternativ. När vi väl kom ner ringde jag honom och han visade oss tre lyor, bland annat den med balkongen där jag nu sitter och hör havet rulla in.
När vi bestämt oss och kommit överens om villkor och tid träffades vi i lägenheten, mäklaren, portvaktsparet, Cilla och jag. Mäklaren sa att om vi eventuellt vill förlänga efter den månad som vi kommit överens om så blandar han sig inte i det.
"Det här är ju bara en bisyssla för mig, de stora pengarna ligger ju i försäljningar," sa han lite drygt, och berättade att han precis sålt ett radhus. För att ha hjälpt oss fick han 50 euro.
Vi skulle ta en eventuell förlängning direkt med portvakterskan, sa han.
När vi sen en knapp månad senare bestämt oss för att stanna ett tag till frågade vi så la porteria Miriam om det gick bra. Hon är skön Miriam, från Kuba, vaken, alltid stora leenden och "no problem".
När vi några dagar senare frågade vi om det gick bra att förlänga med en månad plus tio dagar så att vi stannar till sista februari så var det återigen "no problem". Vi betalade och la till en rad i kontraket och Miriam skrev under på att allt var betalt och klart.
Mäklaren har vi inte sett till eller hört av sen vår inflyttningsdag. Men nu plötsligt ringer han. Nu vill han skriva nytt kontrakt. Nu vill han framför allt ha provision på ett nytt kontrakt.
Han har halvlångt hår, jeansjacka, jeans, skulle kedjeröka om han fick men det är ju numera förbjudet, ser ut som en som vill hänga med de tuffa killarna i rökrutan på skolgården. Hans tjocka göteborgsdialekt är tacksam att härma, ja han är svenne alltså, Tommy Johansson.
Affärerna går visst inte så bra? Eller har du slarvat med medicineringen, schizo?
Mäklare eller inte, om man vill framstå som seriös måste man komma ihåg vad man säger till folk och man måste hålla sitt ord.
Med oss kommer han inte någonstans. Däremot har inte Miriam varit sig lik de senaste dagarna. Vi oroar oss för att Tommy försöker klämma åt henne på nåt sätt, försöker avkräva henne en slant. Jag hoppas på att bli överbevisad den här gången också, men till dess: jävla mäklartyp. Långt ner i helvetet hamnar du, åttonde kretsen, som Bernie Madoffs lilla bitch.
onsdag 19 januari 2011
måndag 17 januari 2011
Snabbis i Sevilla
Snabbvisit i Sevilla, knappt fyra timmars bussresa från Fuengirola, via Ronda, genom ett dramatiskt bergslandskap som påminner om södra Kalifornien. Jag hade bestämt träff med Hector, Sevilla-resident sedan två år, men ursprungligen från Barcelona. Han hade samlat ihop ett litet posse bestående av Sergio från Córdoba, Hector nummer två och Eva från Barcelona, samt Shaun och Sarah från Aberdeen, Skottland. Alla med en gemensam internetkompis i Sydney, Australien, Nick Puñal, samt ett intresse för RCD Espanyol från Barcelona. (Ja, det finns mer än en klubb i Barcelona, més que un club, som de säger.)
Som Espanyol-supporter blev man väl emottagen i Sevilla. Den hälft av stans befolkning som håller på Real Betis gillar oss för att vi har en gemensam antagonist i FC Sevilla. Men också Sevilla-supportrar visade sig vara vänligt inställda eftersom Espanyol lät deras lag vinna UEFA-cupfinalen i Glasgow 2007. Relationen mellan lagen Betis och Sevilla verkar däremot vara lite ansträngd, för att uttrycka sig försiktigt.
Hector från Barcelona visade sig vara den enda i sällskapet som var starkt för ett från Spanien helt självständigt Katalonien. Vi övriga visade inget större intresse för frågan, men det hindrade inte Hector från Barcelona att högljutt och ganska så hetsigt argumentera för sin sak. Jag sa att jag tycker nog att världen inte behöver mer gränser, snarare tvärtom, och Sevilla-Hector höll med, men Hector från Barcelona sa att det har inte med saken att göra.
En servitris på den aktuella baren sa till Hector från Barcelona att det var något med hans accent, och undrade var vi kom ifrån.
"Jag kommer från Katalonien," sa han stolt. "Jag är katalan."
"Jasså, jag skulle ha gissat på¨Baskien, längre norrut," sa servitrisen.
"Soy catalano," upprepade Hector sammanbitet, och vi övriga befarade att hans eldiga debattlusta skulle få nytt liv. Men han sken istället upp och pekade på mig.
"Han är norrifrån!"
Så kom vi att prata om Sverige och kylan, och stämningen var snart åter på topp.
Vårt lag ledde överraskande i halvtid med ett mål mot noll. Alla var mycket nöjda med det, förutom Hector från Barcelona som tyckte att Espanyol borde kunna föra matchen, inte bara försvara och kontraslå. Jag försökte att lura in honom på damtoan men han upptäckte det i sista stund.
Som Espanyol-supporter blev man väl emottagen i Sevilla. Den hälft av stans befolkning som håller på Real Betis gillar oss för att vi har en gemensam antagonist i FC Sevilla. Men också Sevilla-supportrar visade sig vara vänligt inställda eftersom Espanyol lät deras lag vinna UEFA-cupfinalen i Glasgow 2007. Relationen mellan lagen Betis och Sevilla verkar däremot vara lite ansträngd, för att uttrycka sig försiktigt.
Hector från Barcelona visade sig vara den enda i sällskapet som var starkt för ett från Spanien helt självständigt Katalonien. Vi övriga visade inget större intresse för frågan, men det hindrade inte Hector från Barcelona att högljutt och ganska så hetsigt argumentera för sin sak. Jag sa att jag tycker nog att världen inte behöver mer gränser, snarare tvärtom, och Sevilla-Hector höll med, men Hector från Barcelona sa att det har inte med saken att göra.
En servitris på den aktuella baren sa till Hector från Barcelona att det var något med hans accent, och undrade var vi kom ifrån.
"Jag kommer från Katalonien," sa han stolt. "Jag är katalan."
"Jasså, jag skulle ha gissat på¨Baskien, längre norrut," sa servitrisen.
"Soy catalano," upprepade Hector sammanbitet, och vi övriga befarade att hans eldiga debattlusta skulle få nytt liv. Men han sken istället upp och pekade på mig.
"Han är norrifrån!"
Så kom vi att prata om Sverige och kylan, och stämningen var snart åter på topp.
Vårt lag ledde överraskande i halvtid med ett mål mot noll. Alla var mycket nöjda med det, förutom Hector från Barcelona som tyckte att Espanyol borde kunna föra matchen, inte bara försvara och kontraslå. Jag försökte att lura in honom på damtoan men han upptäckte det i sista stund.
lördag 15 januari 2011
fredag 14 januari 2011
24 timmar i Tanger
Sena i starten blev vi, tog 15-bussen från Fuengirola till Algeciras, köpte färjebiljetter och åkte med rederiets buss till Tarifa. Det var beckmörkt när vi steg i land i Tanger, vilket inte är idealiskt när man ska orientera sig fram till en främmande adress. Men stålsätta oss skulle vi göra, inte följa med några jiddrande hustlers. Så när en man direkt när vi kom igenom säkerhetskontrollen frågade om vi skulle ha taxi sa jag att "nej tack vi går".
"Jaha, ni ska till Continental," sa han genast. "Det är byggnaden där borta, med de röda lamporna på taket. Men man måste gå hela vägen ut ur hamnområdet och in i medinan och sen gå i samma riktning tillbaks."
"Hälsa Jimmy," sa han, och när jag undrade från vem gav han sig mitt visitkort. Vi skakade hand.
På vårt hotellrum hängde ett inramat fotokollage med en mängd bilder av en man tillsammans med en massa olika personer, bland andra Francis Ford Coppola. Handskriven text avslöjade att den återkommande mannen var Jimmy.
Ungefär ett dygn blev det i Tanger, inte mer den här gången heller. Man vänjer sig antagligen vid allt tjafs om allt överallt, lär sig förmodligen att hantera alla sköna typer som vill hjälpa till med vad som helst, hela tiden. Med tiden kanske man lär sig att inte höra böneutroparna när de sätter igång vid halv sex på morgonen. Men inte på 24 timmar.
Det doftar gott av kryddor och matlagning från provisoriska kök var som helst på gatan och samtidigt stinker det av sopor, överallt, hela tiden.
Om Fuengirola är som att guppa på luftmadrass i en stilla medelhavsvik så är Tanger som att åka torktumlare. Det är smutsigt och fattigt men med en stark känsla av att här pågår livet. Andra platser känns som sovstäder i jämförelse.
Folk kämpar och sliter för sin överlevnad och alla har inte förmånen att kunna göra det på helt lagliga vägar. Kommer du dit representerar du en möjlig inkomstkälla av ofattbar magnitud: Inte alla klarar av att se en sån bara gå förbi utan att göra ett försök. En liten pojke gled fram vid min sida med utsträckt hand i mörkret, men han liksom bara passade på när vi passerade, försvann lika snabbt när jag skakade på huvudet.
Men det var vi som hustlade först, helt omedvetet. Mannen från växlingskontoret hann ikapp oss efter ett hundratal meter och sa försiktigt "monsieur" och bad oss komma med tillbaks. Det hade förväxlat krona med krona, givit oss 60 dirham för mycket.
Stannar man till eller tittar lite för länge på någonting är det en invit till diverse mer eller mindre förslagna och efterhängsna affärsidkare. På ett ögonblick blir man presenterad en mängd olika förslag av personer som har en imponerande bredd i sin affärsverksamhet.
En man frågade om vi sett medinan, annars kunde han gärna visa oss runt. Jag sa att vi varit där.
"Och i bazaren?" sa han. "Jag kan hjälpa er med era inköp."
Jag visade våra shoppingkassar.
"Jag kanske kan få ta med er till en riktigt bra restaurang?"
"Vi har precis ätit," ljög jag. "Vi är på väg till färjan."
"Har ni biljetter? Jag kan fixa biljetter till färjan."
"Jag kan skjutsa er till båten, jag kör taxi," sa han och nickade mot en vanlig omärkt personbil.
"Nej, det går bra," sa jag. "Tack i alla fall."
Fullkomligt bombarderad av intryck blir man. 24 timmar tar flera dygn att ta in.
Gubbarna som vi köpte tofflor av var jätterara och hjälpsamma på ett hjärtligt mer än girigt sätt. Miriam som vi träffade när vi drack för första "thé a la menthe" var behaglig att prata med, trots vår bristfälliga franska. Hon vill gärna hyra ut en lägenhet, per natt, vecka eller månad, trés chic, två sovrum, salong och terrass. (Jag har hennes telefonnummer om någon är intresserad.)
Härligast var den lilla gamla damen som sålde tygapplikationer och annat smått i ett litet hål i väggen. När Cilla gick in skrek tanten glatt "bye-bye". Som besökare skulle man kunna tro att man inte var välkommen om det inte vore för damens stora leende. Snart visade det sig att "bye-bye" var det enda hon kunde säga på något för oss begripligt språk.
Cilla och hon hade trevligt en bra stund ändå, samtidigt som jag hade en till en början lite hetsig diskussion med en man som kallade mig paranoid. Vi skiljdes med ett leende och ett handslag, trots att jag inte ville köpa hans till synes begagnade t-tröjor.
I Hotel Continental finns en prylaffär där Cilla hittade något litet smått som alltid. Innehavaren gick på om hur mycket han tycker om Sverige och svenskar, om att Palme var en stor man och om att Carl Gustav och Silvia minsann varit där hos honom.
"They are such good people, and Hillary Clinton is a very nice person, Obama is too, but they don't do anything for us. Our king is a very nice man too, we don't have the problems they have in Algeria and Tunisia."
Borta vid disken visade han bilder på kungen och Silvia, och på sig själv tillsammans med John Malkovich, bland många andra.
"Oh, you must be the famous Jimmy?" sa jag, och han log lite klädsamt förläget, skakade hand och sa något om att Lonely Planet skrivit om honom.
"John Malkovich is a very nice man, such a fine actor."
"Jag skulle hälsa från Aziz," sa jag.
"Aziz Saint Laurent?" frågade han, och visitkortet jag hittade i fickan bekräftade namnet.
"Aziz is a very good man, such a nice person."
"Jaha, ni ska till Continental," sa han genast. "Det är byggnaden där borta, med de röda lamporna på taket. Men man måste gå hela vägen ut ur hamnområdet och in i medinan och sen gå i samma riktning tillbaks."
"Hälsa Jimmy," sa han, och när jag undrade från vem gav han sig mitt visitkort. Vi skakade hand.
På vårt hotellrum hängde ett inramat fotokollage med en mängd bilder av en man tillsammans med en massa olika personer, bland andra Francis Ford Coppola. Handskriven text avslöjade att den återkommande mannen var Jimmy.
Ungefär ett dygn blev det i Tanger, inte mer den här gången heller. Man vänjer sig antagligen vid allt tjafs om allt överallt, lär sig förmodligen att hantera alla sköna typer som vill hjälpa till med vad som helst, hela tiden. Med tiden kanske man lär sig att inte höra böneutroparna när de sätter igång vid halv sex på morgonen. Men inte på 24 timmar.
Det doftar gott av kryddor och matlagning från provisoriska kök var som helst på gatan och samtidigt stinker det av sopor, överallt, hela tiden.
Om Fuengirola är som att guppa på luftmadrass i en stilla medelhavsvik så är Tanger som att åka torktumlare. Det är smutsigt och fattigt men med en stark känsla av att här pågår livet. Andra platser känns som sovstäder i jämförelse.
Folk kämpar och sliter för sin överlevnad och alla har inte förmånen att kunna göra det på helt lagliga vägar. Kommer du dit representerar du en möjlig inkomstkälla av ofattbar magnitud: Inte alla klarar av att se en sån bara gå förbi utan att göra ett försök. En liten pojke gled fram vid min sida med utsträckt hand i mörkret, men han liksom bara passade på när vi passerade, försvann lika snabbt när jag skakade på huvudet.
Men det var vi som hustlade först, helt omedvetet. Mannen från växlingskontoret hann ikapp oss efter ett hundratal meter och sa försiktigt "monsieur" och bad oss komma med tillbaks. Det hade förväxlat krona med krona, givit oss 60 dirham för mycket.
Stannar man till eller tittar lite för länge på någonting är det en invit till diverse mer eller mindre förslagna och efterhängsna affärsidkare. På ett ögonblick blir man presenterad en mängd olika förslag av personer som har en imponerande bredd i sin affärsverksamhet.
En man frågade om vi sett medinan, annars kunde han gärna visa oss runt. Jag sa att vi varit där.
"Och i bazaren?" sa han. "Jag kan hjälpa er med era inköp."
Jag visade våra shoppingkassar.
"Jag kanske kan få ta med er till en riktigt bra restaurang?"
"Vi har precis ätit," ljög jag. "Vi är på väg till färjan."
"Har ni biljetter? Jag kan fixa biljetter till färjan."
"Jag kan skjutsa er till båten, jag kör taxi," sa han och nickade mot en vanlig omärkt personbil.
"Nej, det går bra," sa jag. "Tack i alla fall."
Fullkomligt bombarderad av intryck blir man. 24 timmar tar flera dygn att ta in.
Gubbarna som vi köpte tofflor av var jätterara och hjälpsamma på ett hjärtligt mer än girigt sätt. Miriam som vi träffade när vi drack för första "thé a la menthe" var behaglig att prata med, trots vår bristfälliga franska. Hon vill gärna hyra ut en lägenhet, per natt, vecka eller månad, trés chic, två sovrum, salong och terrass. (Jag har hennes telefonnummer om någon är intresserad.)
Härligast var den lilla gamla damen som sålde tygapplikationer och annat smått i ett litet hål i väggen. När Cilla gick in skrek tanten glatt "bye-bye". Som besökare skulle man kunna tro att man inte var välkommen om det inte vore för damens stora leende. Snart visade det sig att "bye-bye" var det enda hon kunde säga på något för oss begripligt språk.
Cilla och hon hade trevligt en bra stund ändå, samtidigt som jag hade en till en början lite hetsig diskussion med en man som kallade mig paranoid. Vi skiljdes med ett leende och ett handslag, trots att jag inte ville köpa hans till synes begagnade t-tröjor.
I Hotel Continental finns en prylaffär där Cilla hittade något litet smått som alltid. Innehavaren gick på om hur mycket han tycker om Sverige och svenskar, om att Palme var en stor man och om att Carl Gustav och Silvia minsann varit där hos honom.
"They are such good people, and Hillary Clinton is a very nice person, Obama is too, but they don't do anything for us. Our king is a very nice man too, we don't have the problems they have in Algeria and Tunisia."
Borta vid disken visade han bilder på kungen och Silvia, och på sig själv tillsammans med John Malkovich, bland många andra.
"Oh, you must be the famous Jimmy?" sa jag, och han log lite klädsamt förläget, skakade hand och sa något om att Lonely Planet skrivit om honom.
"John Malkovich is a very nice man, such a fine actor."
"Jag skulle hälsa från Aziz," sa jag.
"Aziz Saint Laurent?" frågade han, och visitkortet jag hittade i fickan bekräftade namnet.
"Aziz is a very good man, such a nice person."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)